Dikter om dagen

Insåg att de senaste tre dagarnas dagens-dikter utgör någonsorts svit, skildrar någonsorts sammanhang, hänger ihop på något inte omedelbart uppenbart men likväl tydligt vis:

 De många sanningarna  Rymdens alla,

 och de trånga kyrkorummens   Tröttheten

 i trängseln, tunnelbanetätt packade möjligheter 

 som vecklar ut sig i diverse dimensioner

 som det skulle ta år och dag att förklara

 ens för kosmologens barnbarn   Allt det

 som man inte vill bära, inte vill släpa, inte

 vill trassla in sig i, allt det snärjande, ständiga,

 utarmande, allt det som blir kvar efter det

 som blev kvar   Och allt det som är borta:

 det som man älskade, förlorade, saknade

 Det blir till sist för mycket

 Det blir till sist för mycket av för lite

 Det blir omöjligt att hålla ihop, omöjligt

 att hålla reda på, det förlorar sig bortom, inom,

 emellan, bland    Böckerna ger ingen ledning,

 ingen tröst   Sångerna handlar om annat   Böner

 har aldrig lett någon annanstans än in i sig själva

 De intrikat konstruerade gåtorna och frågelekarna

 upphäver sig själva, eleatiskt och sällskapligt  

 Man står där med en fånig min  Som en åsna

 med skägget mellan två brevlådor, som en

 inte alldeles rät vinkel, fotavtrycket av en skugga,

 en frikyrkopastor av antimateria    I februari

 Så vad skall man ta sig till?    Till sist är man

 inte ens i skick att göra sig en engelsk frukost

 och gå halvgalen från scenen i spåren av

 klokare män

 Alla dessa sanningar, halvsanningar, trekvarts-

 formulerade utsagor om ingenting och något annat,

 lindade om våra liv som självmordslinor, som får oss

 att snedda genom dagarna, genom vintern, vilsna

 vålnader ur varje dag, denna trängsel mellan tankarna,

 där ingenting får plats utom universum, man har

 studerat för mycket och sett för lite, eller man

 har sett för mycket och studerat för lite, eller inte alls

 Denna vinter, denna väntan, detta nötande

 av redan nötta ytor, dessa ändlöstlånga nätter

 skarvade in i varandra som missförstånd, denna

 rakitiska brist på förankring, närvaro, känsla,

 denna utförslöpa mot askonsdagars förlamning,

 denna brist på vin, på dagrar, skimmer, syner

 Till sist är den inte uthärdlig  Vart går man då?
                                                                            12.2

Det är inte mitt fel att påven tröttnar    Det är faktiskt inte mitt fel

att snön faller heller, även om jag ibland misstänker

att universum har en särskild plan för att lägga krokben för mig

Det är många som tror att de är i centrum   Det är många som är trötta

Vi som är oroliga för urverkens funktion är inte ensamma

Jag söker en salt smak, vars urspung jag inte kan identifiera

Faktum är att jag inte ens kommer nära   Det är en ocean emellan,

full av okända oidentifierbara fiskar och blötdjur, och myriader

varelser av lägre ordningar, allesammans genomträngda

av genetisk drift   Och långt under havsytan bergen, till synes

vilande men i själva verket beredda, skälvande, färdiga till språng

i vilket ögonblick som helst, kanske redan innan    Utbrott, lavaströmmar,

svavel    Det finns inget hem i havet    Därför är det inte heller mitt fel

att världens oro växer, som en hemlig motor i intighetens innersta,

där de felformulerade frågorna väntar på svar, inknutna i tropisk väv

utan mönster   Ingen kan hålla mig ansvarig för det   Jag är mig inte

ens lik, inte på småtimmarna, inte när istapparna faller, inte när

taken störtar in och trädgårdarna falnar   Jag saknar mantalsskrivning där

Och det är inte bara jag    Redan är jag bliven så många   Fördelning

bortom normalkurvorna, bortom prismorna, innanför de glömda

dimensionerna   En stelnad kurragömmalek, borttappad redan

för årtionden sedan, valen, knottrig, narig   Tom beredskap

Så ser världen ut nu: berövad     Och så: tanklös   Och så:

insjunken under alla ytor vi kan se   Vi knyts nu bara samman

av vår trolöshet, vår brist på känsla    Av vår ensamhet

I världens centrum råder tystnad    Ingen stör oss   

Gud har gått    Stjärnorna är vilse

Snön begraver

Och vår bild i spegeln faller, skrikande
                                                                                          13.2

Har jag ont i ryggen

för att jag tänker på min mor ibland?    Jag kan inte utesluta

några förklaringar   Just innan sömnen upphör, när rösterna från tv:n

i sin tomma påträngande iver börjar pressa mig ut över sömnens kant

och den valna oskarpa februarigryningen drar isär min vila,

tänker jag på sådant som har varit    All den kalejdoskopiska

mosaik som utgör årens ögonblick, en badkarsvattenvirvel

av bortspolade drömmar fulla av avflagade celler, den

omedgörligt avtagande värmens håliga saknad

Självklart blir jag inte klokare på någonting   Det har aldrig

varit meningen; att förstå är inte att lära sig      Allt jag gör

är att pröva nya metoder att försöka orientera mig

i tidrummet som omger oss, de tusen självklarheter som vi inte ser

just därför att de är självklarheter, just därför att de är tusen,

just därför att vi är vi    Ja, jag har ont i ryggen    Och nej,

jag vet inte var det beror på   Det är lätt att säga

att jag borde sträcka på mig, det har tusen bättre vetande

förklarat för mig utan uppehåll i femtio år

och mer, lärare, läkare, sjukgymnaster, avdankade godsägare

i Småland, goda vänner redan halvt förlorade i andra tiders minnen,

alla som förstår sig på  Men det är inte så lätt

Det är faktiskt inte så lätt

För att räta på ryggen måste man börja inifrån.
                                                                              14.2