Klassikerna: Tillbaka hos trollen

Det senaste nedslaget i min klassikerläsning var Mumintrollserien, alla sju böcker som jag har.

Det är ett tag sedan jag läste de flesta av dem, hade en intensiv period i början av 70-talet men sedan inte särskilt mycket.

Den speciella favoriten Sent i november har jag återvänt till ibland, men inte ens den så ofta. Trollvinter ibland förstås.

Minns inte att jag läste dem för barnen heller, kanske i medvetenhet om det att Muminvärlden inte är för småbarn, som jag skrivit om förut.

Och när de blivit stora nog att välja själva fanns andra favoriter.

Jag är nog ensam i familjen om min förtjusning i denna förvirrande och självklara värld av homsor, mumrikar och filifjonkor.

Och, ja, trollen själva.

I stort sett finner jag att de håller för en genomläsning även nu, i den sluttande medelålderns och samhälleliga skymningens tid

Lite spretar det. Några av dem, som Farlig Midsommar och Muminpappans memoarer, drar mer mot traditionell barnbok  (men med ett lite spännande drag av den-borgerliga-romanen-som-upphackad-skröna), medan andra, som Kometen kommer och Trollkarlens hatt vetter mer mot  det vardagsfilosofiska funderandet.

Och så har vi den existensiella trilogin: Trollvinter, Pappan och havet samt Sent i november, där den sistnämnda alltså förblir den eviga favoriten.

Den har i alldeles särskild grad det som är muminvärldens signum och berättelsernas hemlighet: att vi är alla.

Visst har jag en särskild förkärlek för Homsan Toft och hans väldiga bekymmer med världens balans, med  hans längtan efter absolut trygghet och drömmen om något större – men det är ju så lätt att se sig själv i alla: såväl i den ängsliga Filifjonkan och den beskäftiga hemulen som i den axelryckningsskrattande Mymlan, det förvirrade egensinnade Onkelskruttet och den världsvise (men ärligt talat lite lite pretentiöse) Snusmumriken.

Det som sker i Sent i november – och som förebådas i Trollvinter, som med fördel kan läsas först av de två, fast årets följd är omvänd – är att dessa figurer träder fram på scenens mitt, när Muminfamiljen är borta.

Liksom överlämnade till en ny värld försöker de skapa sig mening och mönster, försöker så gott det nu går hantera sina många rädslor och sina flämtande hopp.

Alldeles som vi.

Sent i november har för övrigt ovanligt många av de små sammanfattningar av tillvaron som är strödda genom alla böckerna.

En av mina favoriter, lätt blyertsmarkerad i boken redan vid den första läsningen för sådär  40 år sedan:

Men vad brydde han sig om regnet sålänge han inte kunde göra en visa som handlade om regn.

Eller:

Och man ska besluta sig för saker i vissa stämningar och helst snabbt innan stämningen går över.

Den trögaste läsningen, nu som förr, är Pappan och havet.

Här tycker jag att Tove Jansson nästan förlyfter sig i sin strävan att förmedla visdom och insikt.

Och på samma gång som den är tung i flödet  bjuder den på svårsmälta mystikdrag med lätt newage-känsla, långt från de självklara förtrollerierna i de tidigare böckerna.

Det är Stort och Svårt och Hemlighetsfullt, liksom.

Just det där som Teaterråttan Emma så effektivt och effektfullt tar ner i sin monolog.

Visst finns det läsglädje här också (inte minst kring Lilla Mys alldeles speciella hållning till världen) och visst kan man som pappa känna igen sig i mycket både av Muminpappans oroade funderingar och i det subtila samspelet mellan Mamman och Pappan, men det är ändå liksom författarens ambition att lyfta berättelsen står i vägen.

Tycker jag.

Väl vetande att det finns andra som tycker att detta är den bästa av böckerna, kanske den enda som håller som vuxenlitteratur.

Nå, alla har sin smak. Och så skall det vara.

Hela omläsningen beredde mig i alla fall en glädje som inte bara var återseendets eller påminnelsernas.

Det finns en trygghet att hämta i dessa böcker, som inte är rädslans trygghet utan tillitens.

Och en nyfikenhetens frihet som inte tränger på utan vecklas ut.

Det tycker jag om