Pappa

Den 30 januari, min pappas födelsedag. Han skulle ha fyllt 91 i dag om han inte hade gått bort för snart sju år sedan.

Jag är överraskad över hur ofta jag slås av att jag saknar honom.

Naturligtvis saknar man sina bortgångna, och sina föräldrar kanske särskilt, med den där gungande tomhetskänslan som varje människas frånvaro lämnar efter sig.

Men jag tänker också mera rent konkret, det här ”det skulle jag fråga pappa om” eller ”det skulle vara så kul att få berätta för pappa”

Det är självklart intill det banala att ens pappa är en förebild. Men det var lite mer än så.

Det handlar mer om själva papparollen. Mina föräldrars äktenskap var långt ifrån jämställt, de var sällan det på 50-talet – min mamma var ju till och med hemmafru under ett antal år – men han var väldigt närvarande, alldeles särskilt med oss barn.

Först så småningom kom jag underfund med att kamraternas fäder oftast befann sig på ett helt annat avstånd. Och att jämställdheten hade ännu längre kvar i deras hem. Sällan sågs dessa fäder diska eller dammsuga. Hos oss var det något man retade pappa för, att han inte var något vidare på att laga mat – i grannfamiljerna var det en icke-fråga.

Visst fanns det en stränghet, en strikthet, där ibland som kan verka väldigt avlägsen i dag.  Men den hörde till tiden, eller till en närmast föregången tid. Och den motiverades – min far trodde starkt på övertygandets betydelse. Hans personlighet var pedagogens.

Tonårskonflikterna hade vi ju, den stormen fanns, och de politiska skillnader som utvecklades bestod livet ut – men de sista trettio åren innebar de intressanta diskussioner i stället för tröttande gräl.

Jag är glad och lite stolt att jag hann med att uttrycka lite av min uppskattning i tid innan han gick bort, Det är så lätt att skjuta upp sådant och vi har så svårt att säga att vi tycker om någon.  Jag skrev också några rader till honom och försökte berätta  (rader som senare kom att bilda stommen i det material jag gav Tony Gulbrandzén i underlag för griftetalet vid pappas jordfästning).

Jag vill gärna tro att han tog till sig och uppskattade det.

Ett utdrag ur denna text:

  

Pappa  – utkast till ett aldrig hållet tal (inledning)

  

När jag som barn skulle fabulera om hur framtiden skulle formas, och vad man ”skulle bli när man blev stor”, hade jag ingen vidare glädje av min pappa.

Som förebild för en yrkeskarriär var han inte vidare användbar. Jag menar ”studiesekreterare”, vad är det?

Inte är det riktigt som ”polis” eller ens ”rörmokare”.

Jag måste erkänna att jag inte ens i dag vet riktigt vad det betyder att vara studiesekreterare. Ibland misstänker jag att det är en sådan där titel som man uppfinner för att etikettera en person som gör en massa nytta men inte riktigt passar in i organisationen; jag har själv haft sådana titlar.

Nej, pappas talanger som förebild var inte så påtagliga för mig på den tiden.

Jag har tyvärr inte heller riktigt ärvt hans självfallna förmåga att använda händerna praktiskt och kunna sätta igång nödvändiga arbeten i hemmet, så att ett rum plötsligt har fått nya tapeter eller en veranda blivit inglasad.

Visst följde jag med barnslig beundran pappas arbeten av denna sort, och jag minns fortfarande med stolthet hur vi tillsammans målade Hennings rum på Bråtemad; jag var väl fyra eller fem och även om jag vet att jag faktiskt bidrog till att få på rödfärg på väggen var min arbetsinsats troligen försumbar.

När jag i mer framskriden ålder blivit m.l.m ansvarig för diverse hus här och där i landet har jag insett att ett och annat måste ha fastnat, genom den förnämliga pedagogik som kallas exemplets makt, men pappas förmåga att omge det med självklarhet får jag aldrig.

-   - - 

Men det är på ett annat område som pappas roll som förebild står starkast för mig.

Som pappa, nämligen.

Resultatet av den där bristen på yrkesmässig förebild – och kanske en naturgiven hållning – gjorde att det jag ville bli när jag blir stor, det var att bli pappa.

Och det var förstås inte vilken pappa som helst, utan Pappa.

Min pappa var inte ALLTID närvarande i min barndom, och jag har långt senare förstått att han periodvis jobbade väldigt mycket och att detta kunde vara påfrestande för min mamma.

Men i min barndom var pappa MYCKET närvarande.

Jag minns en pappa som ständigt gjorde saker med oss barn, som ropade ”Kom killar, bada”, som svarade på oändliga rader av frågor, som visserligen sällan lagade maten (och det kanske var klokt), men i hög grad såg till att man fick den i sig; när Kerstin var liten minns jag en pappa som bytte blöjor och matade – inte varje gång naturligtvis och långtifrån ens varannan, men ibland när det hampade sig så. Hur många pappor i den generationen gjorde ens det?

Jag minns en pappa som lärde mig att finna ökande jämställdhet i hemmet normalt, inte genom att berätta om det utan genom att praktisera det – återigen dendär geniala pedagogiken med exemplets makt.

Jag vet att mitt barndomshem var långt ifrån jämställt, med en hemmafru och en yrkesarbetade make som dessutom inte sällan var på resa. Min avsikt är inte att idyllisera.

Men jag minns en pappa som diskade efter maten, som drog runt med dammsugaren, som fixade i trädgården  - och som framför allt och viktigast för mig inte bara såg till sina barn utan såg dem.

  

   Det har varit den viktigaste manliga förebilden i mitt liv.

Far och son, 1954