Har Vilhelmina ett egenvärde?

"Den siste som reser släcker ljuset"

                             "Norrlandsbilden är en konsekvens av nationalstatens  

behov av en motpol i berättelsen om den moderna, urbana nationen."         Po Tidholm: Norrland, sid 12

På jobbet diskuterar vi de de mindre – och krympande - orternas existens. Och deras rätt till fortsatt existens. Deras eventuella rätt.

-Jag kan inte se något egenvärde i att Vilhelmina existerar, säger Ö, med utveckling av en kommentar från en besökare från väster – ”In the States, we help people, not villages”.

För min del är det tvärtom: jag ser ett definitivt värde i att orter som Vilhelmina, eller Sveg, eller Surahammar, eller Valdemarsvik eller Lönsboda fortsätter att existera.

Dels har det för mig ett egenvärde i sig, att hela landet kan leva. 

Det är ingenting man kan argumentera för, inget uttalande om fel och rätt; det är som en uppfattning om färger eller musik.

Ö har rätt till sin och jag till min, och andra till sina.

För min egen del grundar sig den känslan förstås mycket i hur jag sett Hogdalsbygden, som jag lärt mig uppskatta så, liksom krympa ihop, skrumpna, under tidens tryck.

Men inte bara det. Detta Sverige är i dag över huvud taget ett land som det gör ont att resa i; den gamla galghumoristiska slogan från 70-talets Montevideo faller en i åtanke: ”Den siste som åker släcker ljuset”.

Men. För det andra ser jag ett värde i att dessa orter får fortsätta att leva, får möjlighet att erbjuda alla möjligheten att välja att leva där, därför att vi måste upprätthålla en infrastruktur för att kunna fortsätta att utvinna och konsumera eller exportera de produkter som fortfarande utgör landets ekonomiska ryggrad – malmen, skogen, vattenkraften.

Samt den allt viktigare turismen.

Utan Vilhelmina stannar Sverige, skulle man kunna travestera en gammal slogan.

Det är inte bokstavligen sant, man kan förvisso tänka sig ett fullgott välfungerande land även om det bara råder tomrum mellan Dorotea och Storuman.

Men man kan inte operera bort alla orterna i Norrlands inland (eller Svealands bruksbygder, eller inre Småland, eller Markerna, eller Skånes risbygd). I den processen når vi så småningom en brytpunkt där själva helheten börjar få problem med att fungera.

En del menar att vi redan är där. Så negativ eller pessimistisk är inte ens denna Griniga Gamla Gubbe, men det synes mig klart att vi rör oss i den riktningen.

(Att, i andra änden, Stockholm har växt på ett sätt som menligt inverkar på trivseln i det som är min hembygd, det är till dels en annan sak. Vi lämnar det tills vidare därhän).

Det finns ett tredje argument också. Det handlar om framtiden.

En gång, för kanske 30-40 år sedan,  var det mindre orter än Vilhelmina eller Sveg det handlade om.

Småbyar ett stycke längre in i den där skogen, den som ser så obefolkad ut sedd från Nytorget och Stureplan.

Då var det Vilhelmina som var centralorten som skulle satsas på och leva, på byarnas bekostnad.

I dag är det Umeå, med universitet och kaféer och flyget till Stockholm, som skall få leva.

Men om 30-40 år?   Vad säger att den utvecklingen, i sin kyliga marknadsekonomiska logik, påhejad av trendkänsliga hajpmedier, plötsligt skulle stanna av?

Om 30-40 år så är det kanske Umeå och Karlstad och Kalmar som vi inte längre ser något egenvärde i.

Och sedan?  Stockholm, Göteborg – det beror väl på vad de styrande i Peking eller Rio eller var det nu blir beslutar sig för.

Om man inte bryter eller åtminstone försöker hejda processen förstås.

Vi pratade i det sammanhanget också om Norge.

Där har man ju på ett helt annat vis en ambition om att – inte att "hela landet skall leva" - men att det skall gå att leva i hela landet.

Det betyder inte att Norge inte har en urbaniseringsprocesse, inte att landet är fritt från glesbygdsproblematik, inte att verksamheter inte slår igen.

Men attityden är en annan. Och det tar sig konkreta uttryck.

Då är den vanliga invändningen ”jamen, Norge har ju råd, de vadar i oljepengar”.

Sant att Norge har en stark ekonomi.

Men som bekant fonderas en mycket stor del av oljepengarma, en så stor del att ett politiskt parti kunde bygga en central del av sin plattform på kravet om att sätta mer sprätt på dem. De rasslar inte rakt in i årets statsbudget, som många svenskar tycks tro.

Och den syn på regionalpolitik och landet som en helhet som finns i vårt grannland var ingenting som kom med oljan.

Den har djupare rötter och längre tradition än så.

Den bottnar i en syn på vad landet är.

Nämligen något mer och något annat än förmågan att hänga med i den senaste hajpen från USA (eller Paris, eller Lübeck, eller Rom, för att nu vandra bakåt i tiden), som är källa till stolthet i vårt land.

Vårt land som är så naivt självförnekande, på ett sätt som brölande kommentarsfälts-våldsverkare aldrig kan förstå, vad de än gastar om.

Nästa gång: Jamen vad kan man göra då?

Är det något bortom bergen?