Skriver kanske inte så mycket som jag skulle önska och tänkte mig, men inser samtidigt allt mer att bloggformen passar mig, med min smak för fragmentet och infallet, för den halvfullbordade essän och den prövade tanken, och med den absoluta tillåtelsen att syssla med de egna tankarna.
Det senare tror jag för övrigt är en viktig del av bloggens popularitet öht, i en tid av fruktansvärt underskott på detta: se mig.
Att de flesta bloggar liksom denna ses av ytterligt få är egentligen inget problem därvidlag, det väsentliga är själva tillåtelsen: att få tala om det som ligger en närmast om hjärtat – eller det som kanske bara faller en in.
Tankarna som en flock kajor om kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar