Dikter nu och då

(då)

Blir världen ödsligare?    Inte
Man går, helt enkelt från en scen
til en annan    Världen är som den är:
en kamp mest, någon gång en vila,
och någon sällsynt enda gång ett annat:
en hastigare andning, ögonblickets glimt
in i en ny konstellation: stjärnhimlen
som kalejdoskop     Men mest, alltså,
en fortgående kamp, en prövning
utan slutsummering     Sådan är den

Blir den ödsligare nu?  Helt lite
Tiden löser långsamt upp sig, det är
ett beklagligt men välkänt faktum
Somliga stjärnbilder faller sönder,
återvänder aldrig på nästa varv,
förlorade i kalejdoskopets
alltför många möjligheter
Det är så     Det låter sig inte besvärjas
Du kan, om du så vill, kalla det
ett nederlag    Blir världen ödsligare?   Givetvis

                                                                 (80-tal)


(nu)


Det går inte att låtsas som om sommaren inte kommer att ta slut
Inte att gömma tiden i lådor hur länge som helst
Det kommer inte att finnas plats i hyllorna   När man går ut ur rummet
finns de inte längre     En tomhet fyller rummet, fyller rymden
Smärtan är inte skärande men dov     Som – redan – de där dagarna
när oktober går över i november och fukten tätnar till mörker
Allt förbereds här: mognaden är ett förstadium till förmultning


Och de som växer upp ur mullen är några andra     Där finns
ingen tröst att hämta, inget själavandringens milda ljus över
gravar och kratrar, över klentrogna och övergivna själar
Vi kommer inte att vara där     Vi kommer inte att vara där
Vi blir bränsle, en sönderdelad förtätning, något ångande
Det får man slå sig till ro med     Och aldrig, aldrig, acceptera

                                                                                25.8