Att fylla år

Vi har konstaterat det förut: det är någonting särskilt med det här med att fylla år på Facebook.
Man känner sig egendomligt sedd.

Det är ingenting märkligt, och märkligt i alla fall.

Vi vet alla hur lätt det är att trycka på en gillaknapp, och hur jämförelsevis snabbt det går att slänga iväg ett grattis till den som vi just påmints om fyller år.

Men likväl.
I några sekunder, eller ibland betydligt längre, finns den där människan i våra tankar. Kanske hittar vi på ett speciellt sätt att önska lycka till och gratulera, något som handlar om varför och hur just vi blev vänner, på FB och i verkligheten där ute.
Kanske inte.
Men i alla fall - en liten liten stund av dagen är vi där.

Det tar inte bort ett dugg av glädjen i att uppvakta och uppvaktas IRL - det lägger någonting till det.
Och det krävs inte alls att det är några stora skaror, ändlösa ringlande köer av gratulanter.

De vänner vi har på FB, eller några av dem - låt oss säga: de som vi en smula umgås med - har tänkt på oss en liten stund, gratulerat, skrivit något litet, vänligt eller fyndigt eller bådadera.

Det är ett litet glädjeblink varenda gång, ett litet fyrverkeri av glädjeblink över dagen.
Det kan man vara tacksam över.
Tack, mina vänner!