Diamanterna än en gång

Nostalgia is a disease of the heart

Lyssnar ännu en gång på Peter Daltreys "Diamonds everywhere". 

Det är kanske inte den bästa sång som gjorts men jag vet ingen annan som så väl fångar den där stämningen, då när allt var möjligt, när musiken vidgade världen och vi plötsligt visste något som vi aldrig vetat – i mitt eget liv staplat och åter rivet i en annan ordning och andra former än Peter Daltreys, men likväl samma känsla, samma andning, samma gemenskap, samma bräckliga och okrossbara frihet.

Hur Radio Luxembourg var ett fönster genom sommarkvällen ut till nya världar, som några sommarkvällar i ett tält på en strand vid Sundet, eller till kvällen på det lilla sommartorpet i Svartedalen, eller på alla resorna, ett nytt hotellrum och en ny finjustering av transistorn vid 1403. 

Eller raden om ”Johns voice in technicolour”, för så var det ju, synestesierna svepte oss som en vind genom tiden, de blommiga och färgrandiga skjortornas vibrerande sommar 1967; och vänskapens band som snurrade på rullbandspelarna från det stora holländska elektronikföretaget som ännu ägde marknaden, snurrade med lånade skivor och vunna drömmar, snurrade med musik som man var ensam om i gemenskap.  

Känslan av att komma hem med en ny skiva, dendär mattblanka orördheten hos vinylen innan man försiktigt, nästan smekande, lade den på skivtallriken och både visste och inte visste vad man skulle få höra. 

Och nattens alla samtal, om musik först och sportens sagohjältar, och sedan hur politiken gled in i det, i mitt liv som ett kunskapsstråk och en glädjekälla, en ny sorts befrielse i en ny riktning, ibland en ny dimension, ibland bara på tvären – och så den växande förvirrade förtvivlade glädjensorgenoron när världen slutligen föll sönder i två kön, det åtrådda och det trånande. 

Hoppets gunga som svängde högt, framåt och bakåt, uppåt och nedåt igen, bara aldrig stilla, bara aldrig i ro. 

Medan musiken fortsatte, aldrig tystnande, alltid hörbar bakom bilderna som var våra liv, inskjutna i varandra, musiken från transistorn, från Luxembourg och Tio i Topp, från bandspelaren, från skivorna som saktade ner från 45 till 33, från konserterna den tiden när de stora fortfarande reste genom Sverige, musikens ariadnetråd som ledde oss ut ur den ena och in i den andra labyrinten, alltid längtande, ofta sorgsna, ibland desperata, någon gång trotsiga och för det mesta uppfyllda av det självklaras lycka som blir synlig först på avstånd.  

Ett ögonblick i historien och en eon i våra liv. Vänskaper som växte och testades och höll. Rusen. De tidiga morgnarnas ljus över ängen när man kom hem efter festen. Herr Ågrens återkommande besök och bakrusens förvridna heroism.

Och resorna, sommarens lust till längtans länder, nyss så avlägsna, nu så nära, de gröna fälten och det blågrå havet, där lockropen steg från en jord med andra dofter, vårt träskoklapper genom ett väntande Europa. Vi svävade iväg långt utanför familjebilens gondol som förde oss över kartans lustlinjer. Upptäcktsresande i vår egen själ långt innan vi visste om det.

Och hur en flickas ansikte kunde sväva framför en i en hel skoltermin, stundtals försvinnande som cheshirekattens, stundom radioaktivt strålbrännande, och ingenting annat var viktigt.
Utom musiken förstås. Musiken, hela tiden.

Nobody knows where we are