Interlude: Jämförande Turandotstudier

Några veckor före avfärden till Budapest var vi på Operan och såg och hörde Turandot, med Nina Stemme i huvudrollen och Yana Kleyn som en ljuvlig Liu.

Därför var det extra spännande att också Budapest-operan spelade just detta stycke.

Föreställningarna skiljer sig, inte helt oväntat, en hel del från varandra, men skillnaden blev också förstärkt av att vi hade så olika platser – i Stockholm satt vi upptryckta på tredje raden, i Budapest på parkett.

Men det var inte bara det. 
I Stockholm hade man en del roliga hyss för sig, med Calaf i Puccinimask (vilket dock gick förlorat för oss på tredje raden), med densamme i ett ensamt hyreskyffe med järnsäng, med Ping-Pong-Pang i högst varierande kostymeringar efter situation, med kören som ensorts integrerad teaterpublik, med mera.

I Budapest spelade man mer traditionellt, om man så vill rakt. Dock uppträdde kören i pekingopera-artade masscener, som man kan tänka sig var en smula provocerande i denna stad, vare sig de uppsträckta nävarna var knutna eller öppna.

Jag kanske hade föredragit stockholmsversionen om jag suttit på parkett även där och liksom sugits in i dess teaterillusion, men som det var föredrar jag nog ändå Budapests 20tals-italienska kinaexotism. 
Eller rättare: gläds jag åt att få se så olika angreppssätt.

Sångligt vinner Stockholm. Det krävs väldigt mycket för att utmana damerna Stemme och Kleyn. Man kan mycket väl föredra den lite mjukare röst som Szilvia Raziks Turandot har, men Nina Stemmes kraft kommer hon inte i närheten av. Särskilt i just denna roll, där styrka och iskall makt är så centrala.

Och Yana Kleyn som Liu var jävlar i min lilla låda makalös som Liu. Gabriella Kiss Letay som gjorde rollen i BP var alldeles utmärkt men når inte ända fram..

Om man föredrar Ricardo Massis nedtonade mjuka Calaf från Stockholm eller Lee Jeong-Wons mer traditionella dra-på-till-max-i-Nessun-Dorma-version är mer av en smaksak. 

Partituret

Jag gillade båda.

Sedan är Turandot som jag konstaterade efter Stockholmsbesöket en opera full av klang  Mycket orkester, mycket kör, mycket pådrag, mycket växelspel.

Det klarar båda uppsättningarna väl, men även där tar Stockholm hem det till sist – de där finalscenernas stegring(ar) ringer liksom fortfarande i öronen.

Men det var häftigt i BP också.

Som en extra krydda kom att vandra runt i kulisserna till en film vi nyss hade sett – nämligen Kaspar Holtens egensinniga filmatisering av Mozarts Don Giovanni – Juan, där hela inledningen spelar i operahuset vid Andrassy Ut, kompletterat med scener från Müvész tvärs över gatan.

Totalt alltså: bra i Budapest, men ännu lite häftigare i Stockholm.

De stora trapporna där Juan m fl vandrar runt

Berättelsen om besöket i Budapest - bad och bakelser - del 1
Berättelsen om besöket i Budapest - bad och bakelser - del  2  ______________________________


Tebaldi &; Corelli river av första aktens - och kanske hela operans - höjdpunkter: