Konservativ, jag? Jo då.

Talar med en uppskattad och klok kollega om att vara konservativ. 

Han bestrider att jag är det. 
Att sådär i allmänhet förespråka frasen ”if it aint broken, dont fix it” räcker inte, menar han. En konservativ vill bevara saker, enkannerligen i politiska sammanhang, även om de inte är bra, för bevarandets skull, säger han.

Eller ungefär så, jag lovar inte att jag kan göra hans resonemang riktig rättvisa.

Bland annat därför att vi inte är överens. Jag menar nämligen att jag är i grunden konservativ.

Man måste nämligen skilja mellan konservatism som livshållning och konservatism som samhällssyn.  Den som är konservativ i fråga om politik vill bevara strukturer; den som har en konservativ livshållning vill få känna igen sig.

Jag tror att det var där som N och jag – nej, inte egentligen var oense, men talade om olika saker.

För jag är ingalunda särdeles konservativ i den enkla politiska meningen, den som hette ”höger” en gång i tiden när världen ännu var begriplig; tvärtom för mig min konservatism ganska ofta till vad som brukar definieras som vänsterståndpunkter (”ge fan i att sälja ut våra gemensamma ägodelar”, ”bevara Slussen”,”ge landsbygden rimliga möjligheter att leva” etc etc).

Men alltså i fråga om livshållning. Och det går längre än vännen N postulerade. 

Men det är bra att få sambanden ifrågasatta; jag skall försöka reda ut det för mig själv här.

Vi behöver inte spilla många ord på skillnaden mellan konservativ och reaktionär, mer än att konstatera att den finns, och påpeka att det förstnämnda främst är – eller således: kan vara - en inställning till tillvaron, det senare i högre grad handlar just om politik.

Och att den konservative snarast vill skademinimera effekterna av världens oundvikliga gång, medan den reaktionäre hoppas på att kunna ändra densamma.

En svårighet är att jag inte vet vad man skall kalla motsatsen till den konservative.

”Förändringsbenägen”?  Nej, det stämmer inte. Förutom att det är ett tramsigt konsultord av newspeak så missar det att även en konservativ person kan vara förändringsbenägen i en mening, nb de sällsynta gånger hen finner förändringen väl grundad och motiverad.

”Liberal”?  Nej, det var på 1800-talet. Och i dag är ordet liberal så kontaminerat och samtidigt så uttunnat att det snart är meningslöst att använda. Dessutom fokuserar det för mycket på den rent politiska dimensionen.

”Radikal? ”  Inte heller riktigt bra, eftersom det ordet faktiskt implicerar inte bara en lust till förändring, utan till (just) en radikal förändring, en uppryckning med roten. Och det är ju inte nödvändigtvis det som avses.

Men låt gå för ”radikal” för ett ögonblick. För att ha något att använda.

Då tror jag man kan fånga in en viktig dimension av skillnaden så här:

En ”radikal” söker efter saker som behöver förändras – en konservativ ser i första hand saker som bör bevaras.

Den konservative har en hög tröskel för att betrakta saker som förändringsmogna.

En konservativ vill som sagt kunna känna igen sig.

En viktig faktor, tror jag, är att den konservative inte tror att världen blir bättre.

Somliga tror att den blir sämre, de är pessimister och (tycks det mig) ofta även politiskt konservativa; andra tror (som jag) att detta är meningslösa kategorier som kvarlever från en annan tid, och att man inte kan motivera några åtgärder eller handlingar alls med utvecklingsoptimistiska kalkyler.

Eller, för den delen, avvisa dem på sådana grunder.

Då måste varje handling, varje åtgärd, varje idé om förändring, motiveras på sina egna meriter.

Det ställer genast högre krav. ”Utvecklingen” kräver inte längre något.

Det är vi som väljer. Och vem blir då inte tvekande, trevande, famlande – och konservativ?

Jag vill hävda att väldigt mycken radikalism – även fashionabelt postmodernistisk och post-postmodernistisk och gud vet vad – fortfarande ytterst bygger på en utvecklingsoptimism med sina rötter ner i 1800-talets ohöljda framtidsglädje.

Låt oss också slå fast att en konservativ INTE motsätter sig alla förändringar, a priori.

Dels vet hen att världens tillstånd är dynamiskt, det vore meningslöst att drömma om ett tillstånd helt utan förändringar och till en viss gräns får man gilla läget, dels kan även konservativa uppfatta vissa förändringar som huvudsakligen positiva. Det är en gradskillnad.

Men notera ordet ”huvudsakligen” – jag tror, dock utan att kunna bevisa det, att konservativa är  mer klara över att varje förändring drar med sig en rad effekter i släptåg, och ingalunda bara de avsedda.

Och att summan även av den i bästa mening genomförda åtgärden kan vara negativ.

I den mån man alls tror sig om att kunna summera – det tror ju oftast förändringars upphovsmän, medan den konservative snarast har en skepsis mot den sortens enkel matematik.

Men vi vet att vägen till helvetet har en särskild stenläggning.

En annan distinktion är den att de förändringar den konservative är beredd att ge sitt bifall i första hand är de som är avsedda att fullända något, medan den ”radikale” vill se förändringar som syftar till att just förändra något, avskaffa, bygga nytt.

Själva ordet nytt är för den konservative en varningssignal, för den radikale en kvalitetsstämpel

Det handlar således också om förväntningar inför förändringar: en konservativ är mer benägen att inte tro på att det blir någon förbättring.

Ett annat sätt att se det är så här: Om det finns två alternativ som i grunden är precis lika attraktiva (ja, jag vet att det är teoretiskt, men låt oss anta!), precis lika lockande i sig och på egna meriter, så kommer den konservative att föredra det som ligger närmast status quo, och den ”radikale” att föredra det som innebär förändring.

Det är två olika livshållningar, och de finns hos olika, konkreta personer.

Och i den meningen är jag obotligen konservativ.

Hur kommer det sig? 

Jag vet inte, men jag tror att min konservatism har med personliga upplevelser att göra; och jag tror att det i mycket handlar om döden.  Om den rädslan. I de tidiga åren.

Min tomma ekande saknad efter Anders död, min vildsinta vrede efter mormors plötsliga bortgång och min unga skräck för allas död under de där viktiga åren.

Motviljan mot att se de viktiga människorna slitas ifrån mig, slitas ut ur mitt, vårt, allas liv.

Det som blev kvarblivandets, samlandets, återerinringens, minnets förbannelse. 

Och dröjandets: de försiktiga stegens prövande väg.

Det är därför jag inte kan göra mig av med mina böcker och inte har något behov av att byta gardiner.

Det är därför jag är konservativ.

Tror jag.