Après Mai

Så kom vi i elfte timmen iväg och såg filmen med den idiotiskt översatta titeln ”Efter revolutionen”.

Originaltiteln är ”Après Mai” och även om begreppet maj inte har samma konnotationer här som i Frankrike så hade det varit bättre att behålla den eller ta något helt annat.

Om inte Scola redan för länge sedan hade använt ”Vi som älskade varandra så mycket” hade det kunna vara en bra titel. Och på något paradoxalt plan liknar  Olivier Assayas film faktiskt Scolas en smula, fast utan nu-plan. 

Allt utspelas under några febriga månader 1971, det är i slutet av tonåren och början av årtiondet, och det är alltså som titeln anger efter den maj 68 som redan vid det här laget var ett myomspunnet förflutet.

Kampen har inte slutat, men den har på en gång hårdnat och blivit vardagligare, och i vissa avseenden skärpts.

Våra protagonister rör sig åtminstone delvis och ibland i gränslandet mellan utomparlamentariska aktioner och små terroraktioner, ständigt i underläge mot en allt mer heltäckande repression, och i ständiga diskussioner och splittringar kring vad som är den rätta vägen.

För den som var med – ehuru med lite längre distans till det utomparlamentariska -  klingar allt detta oerhört välbekant.

Men än mer välbekant klingar det andra som filmen berättar, hur ”allt är politik” bara var en del av livshållningen och tillvaron, och (hur allvarligt man än tog det) stundom en mindre del.

De många revolterna var sammanflätade och överlappande, och konstnärsdrömmarna stod inte i någon enkel motsättning till politiken – tvärtom ägnades i verkligheten alldeles som i filmen mycket tid och kraft åt försöken att sammanjämka dem. Det vridandet och vändandet på argument och känslor och ställningstaganden och drömmar och inordning och självhävdelse och visioner tycker jag är en av filmens verkliga styrkor.

Och den ”fria” sexualiteten, som måhända för ett historiskt ögonblick var en liten smula mer jämställd än tidigare (och kanske senare) var likväl inte fri från smärta, triumf, saknad, positionering, glädje, svek – och revolt.

Och så drogerna. Visst fanns det en motsättning den gången mellan ”politisk” vänster och ”flumvänster”, som med lätt hand berörs i filmen, men många var vi som gled emellan och fanns i båda lägren eller inget – något som också filmen skildrar väldigt tydligt. Och väldigt fint.

Det är fint och exakt skildrat, och fullt av små tidsmarkörer, inklusive det eviga rökandet, och många små blinkningar.

Jag uppskattade att det repressiva samhällets representanter (med något undantag) inte framställdes som svarta monster, utan som människor.

Jag älskade att allt överhuvudtaget framställdes just så komplicerat  (och samtidigt enkelt) som det var.  Och hur Assayas hade fångat dendär febriga känslan, när man var 17 och det var 1971, av att alla beslut var så stora, alla händelser så viktiga, alla steg så avgörande. Och att han gjort det utan att svika de unga – oss unga, då, nu – för det var ju så.

Och jag älskade att historien berättades just så som en berättelse ur livet är – in medias res och alltid oavslutad, fortsättande, utan avrundande och överslätande förklaringar.

På köpet fick jag bilder från såväl Paris som den franska landsbygd jag för första gången mötte just det året, sommaren -71 – och ovanpå det så väl Florens som Pompeji och till och med några scener från Bolivia i en film i filmen. Och tågresor och liftande på 70-talet. Praktiskt taget hela ungdomen. Konsten som en spegel? Jag vet inte.

Att soundtracket till valda delar var plockat ur min gamla skivsamling skadade ju inte. Man måste älska en film som ger plats för Dr Strangely Strange: