Sitter på arbetet och förvånas något över den intensitet med vilken medierna bevakar Vänsterpartiet, dess kongress och dess partiledarval.
Visst, det handlar om ett riksdagsparti där en ny ledare skall väljas - och där formen för partiledarskapet stod under debatt, även om det till sist blev så att den inte ändrades - men det handlar ändå om det minsta partiet i den rödgröna delen av oppositionen, som inte tycks ha någon realistisk chans att nå regeringsmakten förrän tidigast om två och ett halvt år.
Och om man dömer utifrån vad kandidater och andra ledande funktionärer har sagt (och inte bara litar till sin kommentatoriska intuítion) så innebär varken kongressen eller ledarvalet några dramatiska skillnader för partiets politik framöver.
Jämför med den relativt ljumma bevakningen av den betydligt bittrare striden om ledarskapet i KD.
Där handlar det både om rena personmotsättningar och politiska vägval för ett parti som faktiskt sitter i regeringen, här och nu, vars ledare styr den svenska socialpolitiken - och å andra sidan ett parti som kan komma att rasa ur riksdagen om det inte sköter sina kort rätt, och som också kan komma att splittras om inte de allvarliga motsättningarna kan biläggas.
Förvånande obalans, om ni frågar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar