Eftertankar till Juholtdrevet

Kritiken mot medierna efter Juholtaffären bemöts som om dessa primärt hade drivits av politiskt intresse, har jag noterat. Men det var ju inte huvudsaken för de flesta (undantag finns). Nej, det var snarare lusten att avgöra, att skapa historia, att fälla en tolvtaggare som var drivkraften: ”Nu har vi honom snart”

En del av det var också att J inför valet inte bara kuppade en del av sitt parti, han fintade bort många av pressens representanter också. Sådant kan man aldrig få förlåtelse för.

Och så poppar den eviga mediekandidaten Margot Wallström upp. Man kan fråga varför. Men Wallströms styrka är väl att hon satt som en obefläckad hägring i Bryssel hela den tid när partiet (S) slitit och släpat och dalat och slirat under först slutfasen av Perssontiden, sedan Sahlin och nu Juholt. En ren, ideal, utopisk person utan fläckar - eftersom utan kontakt med den svenska vardagspolitiken. Men jag tvivlar på att hon ens är sosse nuförtiden.