...blev (ensorts) prosa
Det finns också dagar då man är alldeles ensam, oberoende av sällskapet. Det kan börja redan när man ser ut genom fönstret på morgonen, husen och träden och de parkerade bilarna på gatan nedanför ordnar sig aldrig i något mönster, det är ett blickens dis som inte förvandlar utan bara förskjuter, en fördröjd sikt utan kunskap.
Det kan å andra sidan också komma smygande under dagen, när ljuden som tränger sig in från de omkringliggande lägenheterna löses upp och splittras, dämpat visserligen av väggarna men ändå ett tydligt sönderfall: varje rörelse drar åt sitt håll, envist, ihärdigt, fullkomligt avsiktslöst.
Ingenting går att skapa ur denna övergivenhet, absolut ingenting att bygga. man kan inte ens göra upp flyktplaner, drömma om resor, vägar, spår; man blir inte insläppt på dessa stationer, trafiken ligger nere, gaten är stängd, resebyrån länge sedan flyttad och vem anlitar för övrigt sådana numera?
Det finns sådana dagar. Det är möjligt att de kommer oftare, kommer allt oftare, allt eftersom tiden trasslar ihop sig mot det oundvikliga, men det är inte säkert, som envar vet som någonsin tänkt en tanke framför en spegel är det mycket lite som egentligen är säkert, och av det som är det är det ännu mindre man förstår, och av detta så obegripligt lite som man kan använda.
Så i stället står man där och ser ut genom fönstret och avstår från att försöka följa rörelsen, och lyssnar till ljudet av borrar och släggor från grannarnas lägenheter, medan mörkret faller över staden, i januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar