40-50 år

30 januari 2012.
Min pappa skulle ha fyllt 90 år om han hade levt.
Man kan tröttas av en del formuleringar i still med "skulle ha blivit 150 år i dag om han fått leva", men en 90-årig pappa hade inte varit något orimligt; det är när allt kommer omkring bara knappt sex år sedan han dog.

Samtidigt är 90 år en ålder som jag har svårt att förknippa med min far, liksom det obegripliga i att jag själv inte har så långt till 60 och min äldste son har passerat 30. Det senare gav mig min första mer existensiella ålderskris.

Jag kan helt enkelt inte ta till mig de här sifferuppgifterna som tidens obönhörliga gång åstadkommer.

Jag fortfar att vara 13 och 17, lite olika beroende på betraktarvinkeln.
Backspeglar nu i så många fönster.


Jag minns den här dagen för 40 år sedan. Födelsedagsmottagning på Fanérvägen, snöstorm i Stockholm, bilar som fastnade och måste knuffas loss, tal och presenter och vinflaskor. Och på nyheterna rapporter om skottlossning mot ett demonstrationståg i Londonderry; många döda.
Den blodiga söndagen.

Long ago and far away, för att citera Harvey Andrews.

Och nu är det redan ganska länge sedan min egen femtioårsdag gled bakåt i dimman.
I´ve less future and more past, som densamme sjunger.

Tid. Tid.
Tid.