Lösa tankar kring tanklösa tider

Saknar ett perspektiv i den nu uppflammande AnnaWahlgren&FeliciaFeldt-debatten, nämligen påminnelser om hur stora delar av Mediesverige en gång i tiden tog emot Wahlgrenskan med öppna armar – en expert som kunde tala om för oss vad som var rätt och vad som var fel i barnuppfostran.
Doktor Spock var ju så gammal, såååå 1950-tal (fast just det formuleringssättet inte hade slagit igenom ännu).
Så att man slapp egna beslut, egna avgöranden - eget ansvar.

Att som smånbarnsförälder på 80-talet lämna ”Barnaboken” därhän betraktades i vida kretsar som en smula suspekt, eller i alla fall väldigt omodernt.
På något sätt som inte låter sig omedelbart förklaras känns det som att det är samma människor som då lyfte fram moderns expertis som nu jublar över dotterns diatrib.
Det är det naturligtvis inte.
Det är förstås deras barn.
Men, tänker den griniga gamla gubben, det finns ändå ett förenande band.
Kanske är det jakten på Sanningen.

                                                         *      *      *              

En bisats i en artikel om Slussen i Svenskan ger ytterligare förståelse av krafterna bakom projektet. Här talas i förbigående om ”Europas största stadsomvandlingsprojekt sedan återskapandet av Potsdamer Platz på Berlin”.

Där finns naturligtvis en nyckel: i behovet av att synas, att tävla med de stora, att utropa ”vi kan också”, ”vi vill vara med”, ”vi är minsann lika duktiga”.

Att nu inte alls ta in den jämförelse som öppnar sig mellan det bomb- och murförvridna Berlins öde med det skonade organiskt växta Stockholms.

Hur mindervärdeskomplexet till och med sträcker sig in mot krigets sår.

                                                         *      *      *              

I en annan av kontinentens storstäder, Budapest – delvis härjat och delvis skonat – skärps nu motsättningarna.
Och återigen undrar man var de är nu, de svenska journalister som skrev så fint om protesterna mot ”den socialistiska regeringen”, när Jobbik och det ungerska gardet för några år sedan slogs på platsen utanför parlamentet och ville bli av med den folkvalda socialdemokratiskta regeringen under Gyurcsany.
De som behandlade detta som någon sorts naturlig fortsättning på den brandgula rörelsen i Ukraina och ”rosenrevolutionen” i Georgien.
De som tyckte det var ok att Orban mumlade när det gällde de fascistiska upploppen, ungefär som när en AIK-ledare skall uttala sig om svartgula huliganer.
Trots många besök är jag själv långtifrån någon expert på det som sker och har skett i Ungern, men det krävde varken särskilt mycket research eller någon djupare analys för att se detta.

Men, alltså, var är de nu, när Orban är varg i veum för sitt klåfingrande med medielagar och domstolar och sitt käftande med EU (samtidigt som han väntar på pengar)??

                                                         *      *      *              

En förflugen fras i något socialt medium kastar en blixtbelysning över Håkan Juholts ställning – ”Nu måste Åsa-Nisse snart avgå” står det.
Där någonstans finns förstås också en del av nyckeln till den mediepolitiska elitens motvilja: Juholt påminner om ett lantligt förflutet, om någonting som en gång också var Sverige.
Som inte är lika på.
En svåruthärdlig spegelbild av någonting som en gång var, och under andra omständigheter fortfarande hade kunna vara..
Att fly ifrån, så fort tangentbordet bär.

"Jag hade ju lämnat Knohult och så kommer det efter mig."

                                                         *      *      *