Bloggen, breven, minnet -

Det jag skriver i den här bloggen liknar naturligtvis ett brev, sådana jag ganska länge - men för nu ganska länge sedan - skrev till ett antal utvalda vänner, och fick av dem.

Men ett brev nu till alla och ingen, till en rymd som paradoxalt nog är mindre evig än den korta tid under universums valv där vänskaper växer och förgår, en rymd där replikerna allt mer är ekon och allt mindre svar.

Sant, att jag ibland när jag skriver föreställer mig att jag faktiskt vänder mig till någon eller några, antingen bland de få som jag vet någon gång har läst här eller bland den något större skara som inte gör det.
Men det är snarare undantag; brevet finns ju fortfarande som möjlighet för den som vill tala direkt.

Och jag är naturltigvis inte ensam, utan djupt typisk, i detta.

Vad en sådan förändring betyder, dels för vårt sätt att skriva och dels i förlängningen för vårt sätt att tänka, kan man fundera över. Som oftast tror jag att man skall vara försiktig med att börja i änden bra eller dåligt, för mycket tänkande leds vilse längs den vägen.

Jag har inga svar. Inga färdiga svar. En tanke kunde vara att ett kortsiktigt och konsekvenslöst tänkande, och därpå handlande, skulle gynnas.
Tanken snabbt borta, ingen till ansvar.

Men det är långtifrån säkert. En omvänd möjlighet är den, att bloggandet (av den mer eftertänksamma sort som är uppenbart vanligare än man kan tro vid en ytlig titt på de dominerande massmedierna) tvärtom erbjuder en öppning för det lite mer långsiktiga, prövande, öppna förhållningssättet.

Att det finns en arena för det tentativa som inte förut fanns. Man kan utan svårighet föreställa sig Montaigne som bloggare.

Så jag vet inte.






Samtidigt finns det ju i dagens sociala värld en uppenbar vurm för det tillfälliga, där - tror jag - just det att det är borta och glömt om ett dygn, en timme, en minut, är en viktig del av lockelsen.
Bloggen och eposten har följts av FB och kvittret.

Det som en gång skrevs i ett brev är nu en hastigt förbirusande kommentar till en statusuppdatering.
Förändrar det vårt minne, det egna och de kollektiva?

Det tror jag bestämt.
Men hur?

Det vet jag inte heller.