Ett nytt landskap

(forts)

part two of this earnest epic

Stora förändringar sker ofta smått. Det som på avstånd verkar vara ett skred kan på nära håll te sig som en utdragen serier av små nyansförändringar. Så är det alltid.
Vi vet nästan alltid mindre om det rum i tiden som vi vistas i: därför att vi tror oss veta för mycket om det.
Förståelse kräver en avståndets förenkling, en distraktion, en svalka.

Och än en gång: jag påstår ingenting. Jag undrar bara hur det kan gå.
Och jag tänker alltså dessa tankar vidare under förutsättningen att den höger-vänster-dimension som dominerat landskapet i 150 år förlorar sin självklarhet.
Det är långtifrån säkert att det blir så.
Men om.
Det är, hävdar jag, lika långtifrån orimligt att det kan bli så.

En faktor som gör utvecklingen svår att förutse är en som själv är en del av det mönster jag försöker få syn på: ensorts åsiktsentropi. Smörgåsbordet av enfrågeperspektiv.
Ideologierna är långt ifrån döda, men några av dem är svårt solkade av det förflutnas händelser, och de flesta andra har åtminstone haft svårt att bevisa sin överlägsna förmåga att lösa samhällets problem.

Resultatet är en allt mer individualiserad användning av ideologiernas svar.

Den som skriver dessa rader är personligen av den uppfattningen att en social demokrati av ungefär den typ som hägrade i Sverige vid mitten av förra seklet – minus en del av dess halvblinda tro på ingenjörskonsten – är så nära ett ideologiskt ideal man kan komma i denna ofullkomliga värld (jag skrev först ”ofrånkomliga” värld, och det är också en del av sanningen…).

Men alla delar som bekant inte den uppfattningen, och det är också en del av den process jag försöker sätta ord på: att allt färre delar ideologisk vision.

Det betyder som sagt inte att ideologierna är döda; men användningen av dem är mer fragmentariserad nu än förr.
Delvis är detta något som kan beskrivas antingen som en självklarhet eller en optisk illusion, nämligen därför att ideologierna, om de skall tillämpas i någon helhet, måste greppa över så mycket mer i det globala informationssamhället, än i till exempel industrisamhällets mognadsfas för säg hundra år sedan. Delvis kanske det har andra orsaker.
Lika mycket vad som nu är orsaken i grunden: jag tror att man kan argumentera för det som jag kallat för ideologiernas fragmentarisering.

Men motsättningar finns i världen, och motsättningar vill formeras.
Jag tror att man kan urskilja åtminstone tre axlar utefter vilken denna formering kan komma att ske.

En av dem har redan snuddats vid – den mellan bejakare av tillväxt å ena sidan och förespråkare för konservation, bevarande, å andra sidan.
Jag tror att den kommer att stiga ut ur de enkla höger/vänster-lösningarna och handla mer om vad vi vill att samhället och livet skall erbjuda oss.

Inte längre en strid mellan skäggiga miljömuppar och kostymklädda kapitalister, utan snarare kring olika mål för näringsliv och offentlighet, med motsättningar kring både värderingar och metoder, men där bägge – eller rättare: alla – sidor accepterar (postulerar) att vi har ett samhälle med marknadsekonomi som också måste justeras av det offentliga, och att vi har en teknologiutveckling som ger oss nya möjligheter men också innebär ständigt nya risker.
Där striden alltså främst står kring frågan: vad ÄR egentligen ett gott liv?


För det andra verkar det rätt uppenbart att motsättningen mellan dem som vill hämta politisk inspiration i tron, och dem som inte gör det, kommer att skärpas.
Den är ju redan högst påtaglig.

Som sagt har det i islamismens spår funnits en blindhet för de genomgripande processerna: ett mönster som går igen inte bara i Kandahar och Jedda, utan även i Mumbai och Bankeryd. Och i det stora landet i väster inte minst.

Den motsättning jag talar om går förstås inte mellan dem som tror och dem som inte gör det. Den går mellan dem som låter sin tro styra hur andra människor skall leva, och dem som inte gör det.
En tro, en uppfattning kring det om vilket vi inget kan veta, det behöver de flesta. Det är en trusim som alla utom några bokstavstroende promille inom varje sekt och ett begränsat antal militanta ateister är klara över.

Men problemet uppstår när vi låter vår gud lägga sig i andra människors liv.

Det här är en strid som många trodde var avslutad med Upplysningen. Mina skolböcker på 60-talet trodde det. Men det senaste kvartsseklet har lärt oss att så inte är fallet – kanske borde man ha förstått det redan tidigare under det brutala 1900-talet: vad var de totalitära regimerna annat än trosläror i spinn?

Men jag tror (sic) och fruktar att vi bara sett början på detta. Mycket av striden lär komma att stå inom respektive sekts dominansområde – idén om ”civilisationernas sammanstötning” förblir en pappersprodukt.


Den tredje motsättningen är också den både ny och gammal. Det handlar om konservatism mot förändringslust.
Den är å ena sidan självklar och inbyggd i oss människor: vi har alltid lite av både-och.
Å andra sidan tror jag att den får ett nytt innehåll, delvis ett nytt innehåll.

Det var enkelt förr. Det var tronen, altaret och penningpungen. Samhällets bevarare till höger, de radikala omstörtarna till vänster.
Socialismen fann sin plats på vänsterkanten, fascismen ville hävda att den svävade utanför men fann sig för det mesta väl till rätta till höger.

Men efter modernismens genombrott och realsocialismens sammanbrott och postmodernismens dekonstruktion av allt utom sina egna pretentioner, och med 1900-talets välfärdsideologi på tydlig defensiv, så är det inte lika enkelt.

Min egen konservativa läggning är till exempel en viktig orsak till att jag oftast hamnas i vad som fortfarande betraktas som vänsterpositioner.
Att vilja bevara offentliga monopol eller att vilja reparera Slussen istället för att riva den är ju uppenbart konservativa ståndpunkter i den allmänspråkliga betydelsen: att motsätta sig förändringar som man inte finner nödvändiga.
Men fortfarande klassas de som vänster.

Jag tror att detta kommer att förändras.
Att ståndpunkter (åter) kommer att klassas utifrån vilken förändringsvilja/nedrivningslust (stryk det som ej önskas) de bygger på och förutsätter. Att de kommer att frigöras från obsoleta kopplingar till 1800-talsideologierna.

Det hindrar inte att jag kan ha en i mina egna ögon sammanhängande uppfattning som jag anser grundad i just någon av dessa 1800-talsideologier. Men det får jag skapa själv. Den självklara knytningen till höger-vänster i fråga om ägandet till produktionsmedlen kommer att släppa.


Hur dessa tre tendenser – om jag nu har rätt i att de finns – kommer att samspela har jag förstås ingen vidare aning om (och det har inte du heller!) men min tro är att de organisationer, partier eller andra, som förmår fånga upp dem och förstå dem, kommer att framstå som vinnare i den kommande tidens politik.

Jag är, för att återknyta till inledningen av dessa funderingar, inte övertygad om att Socialdemokraterna har den förmågan.

(Däremot tror jag, kan som en bisats noteras, att moderaternas framgång i senaste valen bland annat beror att deras skenbara rörelse mot mitten har fångat upp en del av de konservativa strömningarna – vi ville visserligen ha en ny regering, men vi ville inte för den skull ha så stora förändringar.)

Så kan man tänka högt.
Om högt och lågt.