Ett tillknycklat politiskt landskap

Jag tror att de politiska dimensionerna är i färd med att knycklas till en smula.

I åtminstone 150 år har frågan om ägandet av produktionsmedlen varit – betraktats som – den avgörande dimensionen i politiken, och utgjort underlaget för den skala utefter vilken partier och ställningstaganden har placerats in, som mer eller mindre vänster och höger.

Andra värden har beaktats, förvisso, ibland mer och ibland mindre, men de har i någon mening alltid varit underordnade.

Nästan lika länge har denna tingens ordning ifrågasatts; man har spått ideologiernas död och omvälvande ras i det politiska landskapet. Och varje gång har dessa farhågor eller förhoppningar kommit på skam.

Men jag tänker göra det igen.
Och jag tänker, i dessa globaliserat sammanflätande tider, göra det utifrån ett svenskt perspektiv.
Ibland tror jag nämligen att man ser bättre inifrån det välbekanta. Ibland är det tvärtom.

Men det som sätter fart på mina tankar är den (omarxistiska…) sammanblandningen av fars och tragedi som försiggår i det en gång statsbärande socialdemokratiska partiet.
Som i grunden tycks ha utlösts av en sorts "det-är-ju-fel"-upprördhet över att partiet inte längre är ett 40-procentsparti, som det skall vara.

Och i stället för att ställa den svåra frågan om det verkligen är så att partiet skall vara ett statsbärande halvabefolkningen-parti, eller åtminstone den lättare frågan hur det kommer sig att man inte når dit och vilken politik som skulle kunna leda partiet tillbaka, i stället har man ägnat sig åt virtuellt krypskytte och syndabocksjakt.

Men man kan alltså åtminstone pröva om det inte helt enkelt är så att den svenska utvecklingen är typisk, modellartad.

Och då paradoxalt nog både försenad – liknande processer har ju drabbat de stora arbetapartierna i de flesta jämförbara länder – och förebådande: kanske är en än mer genomgripande strukturell förändring på väg.
Jag tror att det kan vara så.

Denna tro, denna förmodan, detta försiktiga trevande in i spekulationens marker, bygger jag på ett par iakttagbara förhållanden i samtiden.

Det första är att frågan om ägandet i sig har förändrats, och att fokus nu i högre grad ligger (och måste ligga) på kontroll. Begreppet ”Carema” och de skandalartade förhållandena inom äldrevården tycks illustrera det.
De gångna årens kaos på järnvägsområdet lika så.

Vi kan träta fram och åter huruvida kontrollen blir enklare, bättre, rättvisare om ägandets tyngpunkt ligger mer eller mindre på den ena sidan; någon finner det självklart att det funkar bättre om samhället också äger resurserna, en annan argumenterar för att helheten vinner på ett mer privatiserat ägande.

Men ingen av dem, ej heller den vacklande agnostikern, kommer undan frågan om kontroll: vilka ägarmodeller vi än väljer är det livsviktigt att samhället ställer de relevanta kraven och ser till att de uppfylls.
Där ligger fokus – och där borde man också kunna mötas.

Den andra faktorn är att frågorna om vår miljö, vårt handhavande av planeten och dess resurser, oundvikligen kommer att bli mer central än den varit.

Den går långt utanför uppkomsten av mer eller mindre gröna partier och andra partiers manövrerande på fältet. Uppskruvandet inför Köpenhamnskonferensen -09 och den tomma besvikelsen efteråt kommer snart att framstå som små krusningar.
Det kommer att gå långt bortom livsstilsfrågor, billiga flygbolag och marginella elprisfluktuationer.

Framöver kommer det på ett helt annat sätt att handla om resurser och överlevnad.
Vattnet, luften, marken, kommer att framstå som de ändliga tillgångar de är.
Det kommer att handla om liv och död också i det korta perspektivet.


Det tredje lika uppenbara är religionernas kraftutveckling som ideologiproducenter OCH maktapparater. Fokus på islams ställning, på islamismens genombrott och på den extremistislamistiska terrorns härjningar, har ibland skymt bilden för den djupare förändringen, de mer vittgående processerna: kyrkornas återkomst som maktcentra.

Inte minst gäller det de evangelistiska kristna, som är på krigsstigen – ofta i fullt bokstavlig mening – över alla kontinenter.

Tillsammans förändrar dessa faktorer, tror jag, hela det politiska landskapet omkring oss.
Exakt hur är förstås svårt – nej, inte svårt: omöjligt – att förutsäga.
Men en tanke är att det kan gå i riktning mot en eller ett par nya skiljelinjer

Det skall jag utveckla i nästa del.
Jag kan redan nu förutskicka att jag inte vet. Jag tänker bara högt.