Slutstrid med jaget

Har slagits av att två av mina favoritlåtskrivare använder samma lilla trolleri i slutet på varsin lång och vindlade sångberättelse, nämligen att låta det berättande jaget möta sig själv, uppfylld av glädje och sympati – med hur mycket självironiskt leende inmängt i spegelbilden lämnas åt den lyssnande själv att avgöra.

Först Stefano Rosso:

Ho conosciuto tanti matti
cattivi onesti e senza età
cantanti, preti, lavapiatti
e quanti amici, chi lo sa
ma il piu' simpatico e il più bello
l'ho visto al cesso a un piano-bar
dentro a uno specchio, e io con quello
tutta la notte giù a parlar.

Stefano Rosso ser alltså sig själv i spegeln på en bar i Letto 26 (seconda parte) (det går till på ungefär samma vis i den första), medan Phil Ochs smyger upp bakom sin avbild i The Party:

The party must be over, even the losers are leaving.
But just one doubt is nagging at my caustic mind:
So I snuck up close behind me and I give myself a kiss,
And I led myself to the mirror to expose what I had missed.
There I saw a laughing maniac who was writing songs like this...

Nå, det är kanske inte så konstigt att två samtidigt likartade men ändå väsensskilda artister som Ochs och Rosso har tangerat varandra här.

Det intressanta är hur annorlunda Kjell Höglund har hanterat mötet med det egna jaget.
I ”Slutstrid” från 1979 träffar han slutligen på sin fiende, som har jagat honom länge genom berättelsens stiliserat medeltida landskap, tills de båda slutligen möts på ett värdshus i en moln av splittrat glas – och ”det var jag, det var jag, det var verkligen jag...”.

Inget simpatico och bello här inte.
Hård konfrontation och smak av undergång är vad det handlar om.




Och Kjell H går sedan till rätta med all självrättfärdighet i en bitter slutplädering inför jagets domstol. Sedan är det inte mycket kvar. Efter slutstriden.

Efter en del snubblande berättande, där herr H ärligt talat tänjer något på vår tilltro till berättelsen, har vi kommit väldigt långt från det ironiska skämtandet hos herrar Rosso och Ochs, som annars inte är kända som några maniska muntergökar.

Slump? Nationalkaraktär? Poetisk frihet?
Lämnas åt envar att avgöra själv.