En kylig tidig marsmorgon steg vi på Norwegians "Henrik Wergeland" på Arlanda. Som en fläkt från förr fick man gå ut på plattan och äntra planet via bakdörrarna.
Norwegian hade den goda smaken att hälsa oss välkomna med Kari Bremnes "Denne Veien", något som kraftigt bidrog till att dämpa min flygrädsla.
Planet lyfte och flög och jag såg landet från luften - det är en paradox med min rädsla att jag ju samtidigt älskar att sitta där och se ut över den utbredda kartan och identifiera platser och se samband.
("Har du kartan I HUVUDET?" frågade A-L med något som liknade indignation i rösten).
Så småningom sänkte vi oss ned över Budapest och jag slängde upp kameran och fick bland annat en bild av Stadsparken och Hösök tere. Széchenyi-badets bassänger är fullt identifierbara, liksom dammen som dubblerar som bandybana.
Och så var vi där, i badens och bakelsernas stad. Och de långa spårvagnarna. Här är en 4:a eller 6:a på väg in på hållplatsen Wessélnyi utca på Erzesbet Körút - "vår" hållplats.
Över huvud taget åkte vi mer spårvagn och mindre tunnelbana denna gång.
En promenad i våra gamla kvarter runt Vas utca klargjorde att valet var väldigt enkelt. Bara att fylla i tillämpbar ruta. Fast vad det egentligen gäller förstod vi aldrig.
(för dig som inte kan någon ungerska: "Igen" betyder ja, "Nem" betyder nej)
Första badbesöket var på gamla favoriten Széchenyi. Riktigt detsamma är det inte sen de började vräka eukalyptus i vattnet för att dölja svaveldoften, men många bassänger finns det, och turken är skön.
Och så fick man ju - liksom i Budapest i övrigt - möjligheter att träna sin italienska. Det verkar som ungefär varannan turist i staden är italienare.
Och sedan?
 |
Sedan tog oss spårvagnen så småningom via Margaretabron
(ovan) och det numera omdöpta Moszkva tér upp på borghöjden.
Där koltrastarna sjöng som galna. Här är en av dem fångad i sångarpose - men han var långt ifrån ensam.
Vår vana trogen gled vi iväg till "baksidan" vid Tóth Árpád sétány - vi brukar hamna där, vid utsikten mot kullarna och det relativa lugnet bortanför strömmarna vid Mattiaskyrkan och Szentharomsag tér.
Denna gång så mycket mer som det var fullt på Ruszwurm, vårt vanliga häng
(Pendangbilder till några som vi tog vid förra besöket sammastädes)
Okej - var det vår i Budapest då? Ja. Det var vår i Budapest. Där vid Árpád Tóth-promenaden blommade tusenskönorna, och koltrastarna försökte som sagt bäst de kunde överrösta både varandra och trafikljuden nerifrån trakterna runt Déli Pu.
Till sist fick vi plats på Ruszwurm, åt tårta och beblandade oss med alla andra turister.
Ett blekt genomskinligt ljus låg snett över Budas borghöjd. Det bådade ett regn som sedan bara snuddade vid staden, och bäddade in den i en stunds förtrollning.
Fånga det gick inte, inte med min kamera, men jag fick några udda vinklar i försöken. Här från Fiskarbastionen bort mot Treenighetstorget.
På kvällen ramlade vi av en ren slump in på restauran SRoF på Kertész Utca, parallellgatan till vår Akácfa.
Och överraskades av den bästa måltid vi någonsin fått i denna stad.
...och A-L åt ankbröst i kaffesås (!) med potatismos med salladslök i en sorts terrineform.
Helt sanslöst gott båda delarna, och fullkomligt oväntat på vad som ser ut som ett ganska enkelt bar-artat hak vid en visserligen krogtät men annars ganska insignifikant gata i utkanten av sjunde distriktet.
(Vi gick dit en gång till och blev nästan lika nöjda då)
to be continued - här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar