Var snäll mot de stackars katolikerna!

På morgonmötet på jobbet talas om att vi är för vårdslöst taskiga mot katoliker, och att vi måste vara mer hänsynsfulla mot dem. Inte slänga ur oss slarvigt vårdslösa kommentarer.

Personligen tycker jag snarast tvärtom, vad beträffar att ta särskild hänsyn.

Den katolska kyrkan, och därmed världens alla katoliker i den mån de ansluter sig till kyrkans dogmer, villsäga i den mån de betraktar sig som katoliker, tillåter sig att utfärda påbud om människors beteende och privatliv i kraft av sin tolkning av vad ett obevisat metafysiskt väsende – enligt deras antropomorfa uppfattning – har för synpunkter.

Man kan säga att det är var och en fritt att välja om man vill böja sig för detta.
Men för massor av människor är frågan inte så fri – de lever i beroendeställning till andra människor och till samhällsstrukturer som i just kyrkans och katolicismens namn stänger inne och ute människor.

Jag tycker att vi kryper för hela fenomenet. Det är så fint och tjusigt och traditionsrikt och...

Och dessutom så kul med påveval, nästan som en schlagertävling.

Typiskt för inställningen är formuleringen i ett nyhetsbrev att ”världen har fått en ny påve”.

Nej, så är det inte.

Katolska kyrkan har fått en ny påve. Vatikanstaten har fått en ny statschef. Men världen har inte fått en ny påve.

Vi skriver inte att världen har fått en ny ledare för Kinas kommunistparti, att världen har fått en ny chef för Apple eller ens (fast det närmar sig...) att världen har fått en ny president för Amerikas Förenta stater.
Men påven har världen fått, har ”vi” fått.

Man kan säga att detta är bara en slarvig och vårdslös formulering.

Just det. Det var ju sådana vi talade om på morgonmötet. Och som jag uppfattar det är denna avsevärt mer representativ för vår hållning till katolska kyrkan.

Det är också en smula missvisande att jämställa etnicitet och kön med religion, som gjordes i argumentationen för att vi skall vara försiktiga så att vi inte kränker våra katoliker.

De finns inte på samma plats på skalan.
Det finns ingen missionerande etnicitet, ingen påverkan att ansluta sig till ett visst kön,
ingen som predikar att en viss hårfärg har lösningen på världens alla gåtor.
Sådana faktorer blir du tilldelade i livets lotteri.

Religion finns däremot på samma plats på skalan som politisk tillhörighet: självklart skall den vara fri och ohotad, självklart får du välja vad du vill så länge du inte hotar andra. Men religionen och politiken innefattar ett val och därmed ett ansvar, som vi måste vara beredda att stå för. Det finns ingen frizon för att det ”handlar om tro”.

Religiös tro är livsåskådning – ett försanthållande.  Man kan inte säga att det är fritt för var och en att välja om man vill anpassa sig efter Kyrkans krav – och samtidigt frånkänna dem som gjort det ett ansvar.

Livsåskådningar har rätt till respekt. Människor har rätt att hysa dem.  Men inte på samma ovillkorliga sätt som de där andra, lotterna.

Du kan aldrig vara tvungen att utsätta någon annan för obehag på grund av vad du själv tror.

En förhoppningsvis klargörande jämförelse:  Själv har jag starka preferenser vad gäller den svenska klubbfotbollen.  Det är viktigt för mig.  Det är en del av vad som är jag. Kan jag kräva samma hänsyn därvidlag?

Från och med i dag kan jag begära att de olyckliga som håller på förortsklubbarna får ge fan i att häckla mig. Den hänsyn kan jag begära.

Däremot kan jag förstås – i likhet med katolska kyrkan – förkunna att de är förtappade.

Är vi överens om det?

__________________________

Eller annorlunda uttryckt: Alla människor har rätt till respekt och hänsyn.
Men inte för att de har en viss uppfattning.
Utan för att de är människor.