Att läsa Ingemann

Läser Ingemann.
Ja, nån jävel måste ju göra det också. Annars skulle han ju inte alls bli läst i detta tjugoförsta århundrade, gamle Bernhard Severin.
(Undras hur han kände det inför sitt präktigt tyska namn, den gamle danskpatrioten; men kanske kom han ännu ur en tid som inte tänkte så).

Hursomhelst så har jag återknutit bekantskapen med ”Erik Menveds barndom”. Det är inte första omläsningen, den gjorde jag väl i tioårsåldern, men det är ett tag sedan nu; minns att jag hittade hela serien med de fyra historiska romanerna på antis nån gång på sjuttiotalet, men jag minns inte om jag läste om Erik M den gången.

Dramatiskt är rimligen boken om Valdemar Sejr den bättre av dem, men det var Erik Menved jag mötte först, i farfars gamla stipendiebok, som han enligt egen anteckning gav till pappa 1961.
Pappa insåg klokt – och ödesdigert – nog att jag troligen skulle ha störst glädje av den och gav den vidare. Jag kan lugnt säga att den boken har ett tungt ansvar för att jag blivit den jag blivit; inte bara bidrog den till att befästa det redan begynnande historieintresset, med tydlig inriktning på Danmark och Slesvig – här finns också diskussioner om plikt och rätt och ansvar som spelat sin roll i både uppror och anpassning, här finns en rejäl del av rötterna till mitt tidvisa svärmeri för det katolska – och här finns inte minst en idealiserad bild av den ”höviska” kärleken.
Så kan det gå.

Länge har jag vetat att Ingemann naturligtvis i hög grad talade om sin tid, om det slutande enväldets och den uppflammande slesvigsnationalismens problem, och att drots Peder är mer 1800-tal än 1200-tal.
Hans föreläsningar om plikten mot kronan, oberoende av vem som bär den, må hänföras dit.

Det som förvånar mig nu är att det finns en nästan modern touch på skildringen av den statsbildningskonflikt som är det underliggande temat i hela boken: hur marsk Stig ses som någon som försvarar en äldre tingens ordning, där kungens makt vilade på stormännens samförstånd, där överenskommelser vid ting och herredagar var centrala för maktutövandet, och tanken på en suverän monark var främmande.
En utredning av vem som egentligen stod för vad, vem som strävade ”framåt” och vem ”bakåt”, på 1200-talet och i det 1800-tal som speglas, skulle vara komplicerad – men jag blev ändå överaskad av att se hur marskens argumentation ställvis ekar vad en del samtida historiker menar att Folkungarna kan ha sagt till Birger Jarl eller Magnus Ladulås (skillnader mellan Danmark och Sverige här ett ögonblick att glömma).


Att jag sedan kastas mellan tiderna, protagonisternas 1200-tal, Ingemanns tidiga1800-tal, farfars sena 1800-tal, mitt eget 1960-tal, mitt eget nu – det är knappast ägnat att förvåna.
Och inte någon odelat obehaglig upplevelse heller. Times present... som kloke gamle TSE säger.

Men jag tvivlar på att så många fler än jag läser Ingemann i dag.