Schlagernoteringar

Noterar, när jag nu betraktar uppståndelsen kring schlagertävlingen lite på avstånd, två intressanta och delvis helt motstridiga tendenser (förvånande nog i vårt land, som så ofta påstås bara kunna hysa en sanning och diskutera en fråga i taget).

Den ena är det här irriterande förutsättandet av att alla innerst inne älskar denna tävling, och om man antyder något annat, så är man bara en hycklare som - dock snabbt genomskådad av dem som vet - försöker göra sig märkvärdig och fisförnäm.

Den andra är att det - således samtidigt och parallellt och understundom hos samma person  - fortfarande framställs som lite coolt modigt-creddigt att framhålla sin passion för detta evenemang. Som man liksom inte förväntar sig att omgivningen skall förvänta sig att man gör. För man är ju så credig annars.

Lite förvirrande för oss som sedan länge tyckt att det hela är väl ok att titta på om man inte har annat för sig (jag talar nu om finaler, inte de här bisarra startsträckorna) men sällan särskilt minnesvärt.