Septemberbilden

- visar två härbren som tillsammans ser ut att betrakta vyn över Hoans och Ljusnans sammanflöde vid Flor.

I alla fall vänder de ryggen mot oss, föga intresserade av vad vi har för oss där uppe på vägen.

Flor är fortfarande en levande liten by, ehuru krympande och med en åldrande befolkning, som så många andra i trakten och landet, och det bedrivs en smula jordbruk där.

Det var väl också en gång den för området ganska goda jorden på sluttningarna ner mot oset som lockade till bosättning, liksom i nästa by nedströms, Huskölen, och på många andra ställen. 

Byarna är gläntor i skogen, som jag skrev nyss.

Men även om visst jordbruk ännu drivs är det inte troligt att härbrena längre används i sin ursprungliga funktion som visthus. Kanske för annan förvaring, kanske som gäststugor. Eller kanske står de helt tomma nu, ensamma med utsikten över det strömmande vattnet.

Flor är en smula lokalt känt för sin strid för att få heta just Flor och inte Floren, som det tills helt nyligen stod på vägskyltarna och fortfarande på många kartor. 

Den sortens saker kan vara viktiga för den som bor på en plats, viktigare än många förstår som vill bestämma åt andra. 

Själv hävdar jag bestämt att jag bor i Högalid, inte i Hornstull som nyare stockholmare brukar säga. 

Vid Hornstull, javisst, även om det är ett stycke ned längs gatan till Hornsplan och ytterligare en bit ned till den plats där tullen en gång låg. 

Men i Högalid.

Men med Flor är kartograferna och lantmätarna dock en smula ursäktade, eftersom byn uppenbarligen ofta omnämdes i bestämd form som Florens by, dvs själva byn till skillnad från till exempel Florbodarna eller de fåtaliga mer avsides beliggande gårdarna. 

Men byn heter alltså Flor och får nu fortsätta att heta det - så länge den nu finns kvar.

För mig som en gång kom till trakten med en besvärlig men dock kärlek till staden Florens i bagaget var det onekligen ett lustigt sammanträffande.

Flor är också något mera vitt bekant som platsen där den förträffliga silversmeden och romska förkämpen Rosa Taikon bor.

Låt vara att det mest får heta att hon bor i Ytterhogdal när hon omnämnes i riksmedier.

I något litet avseende får alltså Ytterhogdal vara en metropol som famnar ut över omgivningarna.

Vad det är för vatten som skymtar i bakgrunden är egentligen lite oklart.

Det ursprungliga sammanflödet låg nedströms den plats där härbrena står, så det är inte i egentlig mening Ljusnan. Men i dag är det hela i princip en kraftverkssjö med svårbegripliga svängningar i djup och utbredning ända ned till Storåströmmen, och var oset egentligen befinner sig är inte gott av avgöra. 

Innan kraftverket byggdes löpte nog Hoan här igenom några små sjöar och tjärnar, tycks det av kartorna att döma. En av dem har hetat Norra Trollsjötjärnen, lärde jag mig nyss.

Vi får nog anse att detta fortfarande är Hoan. Och det är inte så illa. Den lilla (med norrländska mått) älven har ju givit namnet till hela trakten, Hoadalen har blivit Hogdal och via Överhogdal har dess namn flutit in i vår förhistoria, och den har under lång lång tid varit ledstång åt en viktig trafikled mot norr och nordväst. 

Ett av de många stråk som pilgrimer följde mot Nidaros gick här, men även färdades förstås människor av många andra skäl.

Med norrlandsmått är Hoan alltså en föga anmärkningsvärd biflod; i sydligare trakter skulle den kanske vara mer imponerande. 

Här med Flornipan i bakgrunden, berget som ingalunda är någon nipa utan toppen av en av dessa sprickdalsåsar av vilka detta landskap är så fullt.  

Flornipan är även vårt märkesberg, som dominerar utsikten från ön.

_________________________________________________

Aprilbilden är också tagen något stycke uppströms i Hoan, vid bron på vägen ned mot Flor.