Om arbetets glädje, eller inte

Vi diskuterar förvärvsarbete kontra sådant arbete som man gör på eget initiativ, och jag finner mig säga att skälet till att jag vantrivs med förvärvsarbeten – hur intressanta de än i grunden kan vara – är att det är någon annan som bestämmer över mig.

Men vid närmare eftertanke inser jag att det inte är detta som är problemet – utan snarare den följd och förutsättning detta har: att man är tvungen.

Att andra bestämmer, det är ju tillvarons villkor, man är alltid invecklad i nät av relationer där någon bestämmer med den ena eller andra makten och auktoriteten. Ibland är denna någon man själv, i förhållande till andra.

Det kan och får och måste man leva med.

Men lusten går lätt ur allt det som man är tvungen till.

Att det sedan också finns ett ytterligt störande moment i det att andra människor vill granska, nagelfara, kritisera, plocka isär det som man har gjort - och gör så inte för sakens eller verksamhetens skull utan för sitt eget positionerande, det är i någon mån en annan sak.

Det kan man finna strategier mot.

Och det är sällan dessa människor, rädda och föraktliga, som i sista hand är de som har makten.