Tant Marita

Naturligtvis kommer begravningarna för tätt numera. Så är det, och så kommer det att fortsätta att vara.

Men en del av dem är ändå mindre dystra. Det händer att det faktiskt gäller, som prästen talar om: att vi påminns även om glädje.

Så var det på fredagen, då min barndoms ”Tant Marita” jordfästes i Heliga Korsets kapell på Skogskyrkogården.

Det var inte självklart enkelt för mig att få de nödvändiga timmarna lediga från jobbet, men jag är glad att det ordnade sig, glad att jag kom iväg.

Det var en fin och stilla akt i det stilrent vackra kapellet, med musik som delvis anknöt till den bortgångnas hemtrakter i Svenskfinland – hon kom från Seitlax strax utanför Borgå – och en rofylld värdig stämning.

Och som jag satt där påmindes jag förstås om vad hon betytt i mitt liv.

Grannfrun i huset på änden av radhuslängan, som blev en nära vän till mina föräldrar, en trygg och kär barnvakt för oss barn, en central punkt där i femtiotals- och sextiotalslivet på Fanérvägen.

Inte kan hon ha haft det lätt under den tiden, med en svårt polioskadad man som behövde – och fick! – omsorg och hjälp just hela tiden (fast Farbror Bertil minsann inte placerade sig i någon mjäkig offerroll, han var verkligen en man som förhöll sig till situationen som man numera säger, med sin egenhändigt ritade rullstol och andra hjälpmedel, sin nya karriär som framgångsrik försäkringsförsäljare och sitt, mot bakgrund av hans eget öde, häpnadsväckande goda humör. Han lärde mig att spela schack).

Men det var Marita som var centralpunkten.

Inte kan hon ha varit så där glad jämt, egentligen, inuti. 

Men det verkade aldrig tillkämpat, det tycker jag man borde ha känt i så fall, barn är känsliga för sånt.

Hur många gånger satt hon barnvakt?  
Barnvakt på det sättet att jag helt enkelt flyttade in hos dem på kvällen och återvände till vårt eget hus, eller så småningom gick i väg till skolan, först på morgonen. 

En trygghet där som var självfallen och svårbeskrivbar.  Och som måste ha varit till stor hjälp för mina föräldrar.

Men det var inte enda gången man besökte det spegelvända huset, det som var likadant som vårt eget fast allt var tvärtom, källartrappan till höger i stället för till vänster, köket till vänster i stället för till höger, allt välbekant, allt annorlunda.

Välbekant, hemtamt och ändå lite annorlunda.

Som Maritas nyländska dialekt och ordvändningar. Det där med att tvätta tänderna var ju alltid lite lustigt.

Nej, ofta var man där. Få och korta var stegen dit.

Det var kalas ibland och mindre högtidliga träffar ibland. Och det var förstås jularna när vi gick in med pepparkaksstugan som mamma brukade baka och dekorerar till Marita med familj parallellt med vår egen (och ibland några till…).

Det var en viktig del av traditionen på julaftons förmiddag.

Allt sådant och mycket annat kom för mig när jag satt där i kapellet,

Och jag kände, där och då, mer glädje än sorg, hur underligt det än annars kan låta.