Berättelse med förhinder (Jag, Anna)

Det kunde ha blivit så bra. Om de bara hade gått ett steg längre.

De borde ha haft förstånd att skära bort ett stycke av historien

Det hade blivit bättre så   Det kanske inte hade blivit lika många skikt av mystifierande möjligheter, men det hade varit bättre   
Just mystifikationernas syfte var väl måhända att stimulera oss, att nära våra tankar.  I så fall misslyckades det i grunden. 
Annars var syftet att lägga på ett pretto-djup, en skenbar tankespegling. Då misslyckades det nog också.

Allt det var, var provocerande

Jag talar om filmen ”Jag, Anna” som just nu rullar på de stockholmska biograferna och som vi såg på favorithänget Victoria i går.

Den har förutsättningarna att bli en bra berättelse. Med fenomenala Charlotte Rampling och lite-väl-machomelankoliske-men-fullt-uthärdlige Gabriel Byrne i huvdrollerna och ett antal väl besätta biroller.

Med en trevande spännande grundsituation utlagd, där hon successivt kommer att bli den jagade och hans jagande efter hand ändrar innebörd, och där mycket sorgset om kärlekens och seendets tillkortakommanden kan sägas, även utan så många ord.

Där de populära paneldebatt-ämnena etik och moral får kött och blod, utan ansträngning, gratis nedlagt i berättelsens grundstruktur.

Man kunde börjat där och slutat där, och kunnat säga väldigt mycket.

Men nej.

Det skulle lagras över med den där andra historien, om vad som (kanske) en gång förevarit hade, och om hur det (eventuellt) grep in i ett nu som (möjligen) inte var något nu.

Och in i det vackert ödsliggörande fotot av en anonym storstad som ändå omisskännligen var London skulle pressas små blinkande markörer – telefoner, bilnycklar, sådant -  av att tiden (sannolikt) inte bara var en nutid men ändå inte heller en dåtid. Blink, blink.

Och så vidare.

Och det skulle prompt göras – eller var det oavsiktligt? – så att historien faktiskt inte gick ihop – ”om A så icke B”. 

Och det som (kanske) bara var en önskedröm i någon agerandes fantasi berättades dessutom som vore det faktiskt filmplanets verklighet; den som skulle duperas av berättelser om ting som icke skett i filmplanets ”verklighet” var inte någon av filmens protagonister, utan vi i publiken.

Möjligen fanns det en litterär förlaga som den unge regissören (Ramplings son, tydligen)  hade föresatt sig att följa.  Men det fungerade ju inte. 
Någon borde ha sagt detta: Det fungerar inte!

Ett mer övertydligt fall av kill your darlings var det länge sedan man såg.

Alternativt: väv ihop historierna då. Ta en kvart till och berätta den andra historien, den om de bortglömda barnen, låt den spela en roll, vårda berättelsen.

Det är inte en surrealistisk experimentfilm från 1929.

Det är någonting som folk skall tro på, i dag.

Men nej då.

Brassa istället på med klichémässigt ”oroande” korsklippningar från vad som kanske är olika tidsplan, eller kanske olika inbillningar, eller kanske olika berättelser om samma sak, eller bara en rak berättelse där regissören inte kommer ihåg vad som hände nyss.

Eller något annat som lämnar betraktaren i sticket.

Det kunde ju ha blivit så bra.