Dåtiden som samtid (Barbara)

I går kom vi äntligen iväg och såg den tyska filmen Barbara.

En alldeles underbar liten pärla till film.

På ett plan en ganska rak och välspelad – välregisserad, välcastad, etc – berättelse om några människor i livet och de dilemman och någon gång glädjeämnen de har att möta.

På ett annat plan ensorts porträtt av den sena realsoscialismens värld, dess småaktiga tillkortakommanden och dess överlevnadsmöjligheter, ett samhälle vars våld snarare riktades mot integriteten och rätten att vara sig själv än mot själva överlevandet (som i en del samtida diktaturer) – en skarp erinring för oss som var med i den tiden, och kanske ett memento när vi funderar över vad vår realkapitalistiska tid kan göra med oss.

På ett tredje plan en liten moralitet över ondskans och godhetens många bottnar, vem som kommer till att utföra vilka handlingar och med vilka bevekelsegrunder. Det är väl främst på det planet som filmen lär fortsätta att verka i det medvetna och  undermedvetna.

Miljöskildringen är fin.

Ett ögonblick i början tyckte jag att de fått väl mycket av det närvarande och nutida, att det såg för nystruket ut, men efter hand tog sig filmen liksom in i detdär gråa, den beläggning av liksom-bara-nästan-bra som så ofta vidlådde länderna där på andra sidan ridån.

Hur mycket denna egentligen satt i betraktarens ögon, och hur mycket den verkligen berodde på kolrök, taskig bensin, bristande underhåll och kollapsad service är förstås svårt att säga. Men den fanns där, och filmen förmedlade det.

Åtminstone, återigen, för oss som upplevde det på plats.

För det är en del av den svindel jag kan känna: att detta som nyss var vår samtid i dag är historia.

Insikten att vuxna välinformerade människor mycket väl kan gå och se denna film och känna att de ser en historisk film, en skildring av något som i en mening är lika mycket dåtid som, säg, En kunglig affärs 1700-tal.

Samtiden har blivit dåtid medan vi har levt i den.

För oss, som färdades genom det så kallade landet ett par gånger just det år då filmen utspelas, och då själva var någonstans i den ålder som de agerande i filmen är (lite yngre än huvudpersonerna, lite äldre än de desperata ungdomarna) är det förstås en annan sorts beröring, någonting som också kommer inifrån.

Det nordtyska östersjölandskapet känns också så välbekant; jag ägnade lite väl mycket tid åt att försöka räkna ut exakt var filmen utspelas, om i en verklig eller fiktiv plats, 

Något svar fick jag inte, annat än att det uppenbart är nära kusten och att det går järnväg till platsen. Samt att det finns ett någorlunda kvalificerat provinssjukhus. En gång uppfattade jag något om vägen till Wittenbeck. Och att vi inte är så långt från Rostock framgår också. Längre kom jag inte, och det är förstås måttligt meningsfullt. Men typiskt mig…

En enda sak störde mig, och det var en del av översättningen. 

Huvudpersonerna niar förstås varandra på det vanliga tyska sättet, även efter att André har tagit det djärva steget att kalla Barbara vid förnamn (en liten förskjutning som svenskan inte riktigt medger hur vi än betraktar niandet, eftersom förnamnsbruk och duande hos oss alltid varit två sidor av samma mynt – man blev du och bror och umgicks därefter ”på förnamnsbasis”, som det hette.)  

Först mot slutet sker en knappt märkbar övergång till duande i vissa lägen.

Men översättningen laborerar från första ögonblicket med duande.  
Bortsett från att det känns fel, när filmen nu faktiskt handlar om DDR 1980 och inte Sverige långt senare, så missar man möjligheten att skildra denna gradvisa process av minskad distans, och dessutom går en tragikomisk poäng i en av filmens scener tämligen förlorad för den som inte följer den tyska dialogen.

Nå, detta är en marginell anmärkning kring en mycket sevärd film.


__________________________________

Bloggkollega A-C var också nöjd med filmen.