Après Mai

Så kom vi i elfte timmen iväg och såg filmen med den idiotiskt översatta titeln ”Efter revolutionen”.

Originaltiteln är ”Après Mai” och även om begreppet maj inte har samma konnotationer här som i Frankrike så hade det varit bättre att behålla den eller ta något helt annat.

Om inte Scola redan för länge sedan hade använt ”Vi som älskade varandra så mycket” hade det kunna vara en bra titel. Och på något paradoxalt plan liknar  Olivier Assayas film faktiskt Scolas en smula, fast utan nu-plan. 

Allt utspelas under några febriga månader 1971, det är i slutet av tonåren och början av årtiondet, och det är alltså som titeln anger efter den maj 68 som redan vid det här laget var ett myomspunnet förflutet.

Kampen har inte slutat, men den har på en gång hårdnat och blivit vardagligare, och i vissa avseenden skärpts.

Våra protagonister rör sig åtminstone delvis och ibland i gränslandet mellan utomparlamentariska aktioner och små terroraktioner, ständigt i underläge mot en allt mer heltäckande repression, och i ständiga diskussioner och splittringar kring vad som är den rätta vägen.

För den som var med – ehuru med lite längre distans till det utomparlamentariska -  klingar allt detta oerhört välbekant.

Men än mer välbekant klingar det andra som filmen berättar, hur ”allt är politik” bara var en del av livshållningen och tillvaron, och (hur allvarligt man än tog det) stundom en mindre del.

De många revolterna var sammanflätade och överlappande, och konstnärsdrömmarna stod inte i någon enkel motsättning till politiken – tvärtom ägnades i verkligheten alldeles som i filmen mycket tid och kraft åt försöken att sammanjämka dem. Det vridandet och vändandet på argument och känslor och ställningstaganden och drömmar och inordning och självhävdelse och visioner tycker jag är en av filmens verkliga styrkor.

Och den ”fria” sexualiteten, som måhända för ett historiskt ögonblick var en liten smula mer jämställd än tidigare (och kanske senare) var likväl inte fri från smärta, triumf, saknad, positionering, glädje, svek – och revolt.

Och så drogerna. Visst fanns det en motsättning den gången mellan ”politisk” vänster och ”flumvänster”, som med lätt hand berörs i filmen, men många var vi som gled emellan och fanns i båda lägren eller inget – något som också filmen skildrar väldigt tydligt. Och väldigt fint.

Det är fint och exakt skildrat, och fullt av små tidsmarkörer, inklusive det eviga rökandet, och många små blinkningar.

Jag uppskattade att det repressiva samhällets representanter (med något undantag) inte framställdes som svarta monster, utan som människor.

Jag älskade att allt överhuvudtaget framställdes just så komplicerat  (och samtidigt enkelt) som det var.  Och hur Assayas hade fångat dendär febriga känslan, när man var 17 och det var 1971, av att alla beslut var så stora, alla händelser så viktiga, alla steg så avgörande. Och att han gjort det utan att svika de unga – oss unga, då, nu – för det var ju så.

Och jag älskade att historien berättades just så som en berättelse ur livet är – in medias res och alltid oavslutad, fortsättande, utan avrundande och överslätande förklaringar.

På köpet fick jag bilder från såväl Paris som den franska landsbygd jag för första gången mötte just det året, sommaren -71 – och ovanpå det så väl Florens som Pompeji och till och med några scener från Bolivia i en film i filmen. Och tågresor och liftande på 70-talet. Praktiskt taget hela ungdomen. Konsten som en spegel? Jag vet inte.

Att soundtracket till valda delar var plockat ur min gamla skivsamling skadade ju inte. Man måste älska en film som ger plats för Dr Strangely Strange: 

Återbesök - Turandot igen

Vi tog ett andra varv med Turandot.

Nina Stemme har dragit sina färde och lämnat över titelrollen till Teresa Mancini, men i övrigt var föreställningen sig lik.
Vill säga, så långt vi kunde bedöma, för vi hade denna gång endast lyssnarplatser med bara en litet hörn av scenen synligt. (Om förra besöket här - och om Budapestupplagan här)

Dock det hörn där Yana Kleyn rörde sig när hon framförde "Signore, ascolta", som allt mer framstår som föreställningens absoluta höjdpunkt, och återigen gav henne välförtjänta ovationer.
Mer om detta längre ner.

Ms Mancini gjorde ett blandat intryck, det kändes som om hon kom lite fel in i "In questa reggia" - jag har inte kunskaper nog att bedöma vad som hände men nog kändes det som att hon halkade lite.
Effekten av detta, och/eller hennes hela stil, var att hennes Turandot kändes betydligt mer desperat (A-L:s formulering) än Stemme och hennes Turandot av stål.

Efter pausen kändes det som om Mancini liksom kommit igång, och hela stegringen efter Lius död upp mot finalen var nästan lika mäktig som förra gången.
Vad gäller Massis Calaf upplevde vi det som om han tog i lite mera denna gång. Eller kanske var det bara att vi var relativt sett mer fokuserade på lyssnande, jag vet inte.
Om det var bättre så, eller inte?  Jag vet inte det heller.

Men Yana Kleyn, alltså.
Jag vet att jag tjatar.

Men den där rösten, dess förmåga att vara mjuk och stark på en gång, och så det där avslutande partiet i "Signore, ascolta" när hon liksom drar ut de högsta tonerna till fina tunna trådar som hänger ovanom allting och man vill aldrig att det skall ta slut och kanske gör det inte det heller.
Kanske fortsätter det för evigt.
Någonstans.
Inne.
Utanför



(...och en inspelning gör ändå inte upplevelsen tillnärmelsevis rättvisa.)

Vintervandring i Tanto

Ni kan lägga av nu. Det är bra. Skämtet är inte kul längre. 

Det var det förresten inte från början heller.

Det skall inte se ut så här i Tantolunden i april. Inte ens på månadens första dag.

Alltså, liksom, va!  Vid talar sydbrant. Vi talar om extremt gynnat läge. Vi talar om hängande trädgårdar, där terassodlingar fångar upp de bästa av villkor.

Då skall inte gångvägarna se ut så här:

Himlen var i alla fall blå när vi tog år vinterpromenad i Tanto, blå ovan kolonilotterna, blå ovan de nakna träden, blå ovanför snötäcket.
Vinterblå.

Men vi måste vara rättvisa. Vintern står inte alldeles oemotsagd.

Faktum är att vi stötte på såväl snödroppar...

...som vintergäck...

                                                  ...och till och med krokus...        

Dagens mest oväntade fynd var dock mykologiskt. Vi lät dem stå.

(ja, vi lät blommorna stå också)

Mor och son begrundar kampen mellan Gubben Vinter och Gumman Tö...

...innan alla tröttnade på kampen och de vita gångarna och vintern och allt det där och gick och fikade på Zinkens vandrarhem.

Aprilbilden. I utkanten

Nej, inte heller den här bilden är tagen i ”rätt” månad.

Spelar det någon roll? Finns det en djupare sanning om almanackans bilder?
Jag tvivlar, fångad som jag är i sommartidsväxlingens tidsförlust.
Timmarna, dagarna och åren är ändå bara en sorts approximativa etiketter.

Fotografiet är inte april; men bilden är det.

Den är taget i ett ljus, en luft, en vind, en doft, som var april, även om kalendern kanske sade mars eller till och med februari, jag är inte längre säker.

Det är vid sydsidan av Schlei, just norr om Hedeby. Man kan ana Wikingerturm i Schleswig i diset, och Gottorps slott vid dess fot.
Historiens vita nuflöde.

Bakom ryggen Hedeby, den första stora staden i Norden. Det var här så mycket började.
På annat ställe har jag skrivit om det.

Nu en utkant i en liten stad i en utkant av ett stort land.

Och trädet?

Det väntar på våren. Det vet att det är april nu, när fotografiet än togs.

Någonstans finns den.
Någonstans.



___________________________________________

Tidigare bilder

o  Marsbilden: Historien

o  Februaribilden: Ensamheten
o  Januaribilden: Kylan

Bra idé

Idén att man kan äta ostron och ta en öl - eller en Ramlösa om man nu är sån, eller tvärtom ett glas vin om man tvärtom är sån - på Ica i Liljeholmen, i en liten paus i handlandet, den idén är bra.
Väldigt bra faktiskt.

Tio kr styck för utmärkta fines de claires, öppnade och upplagda på ett fat utan några krusiduller, med en citronklyfta till.

Det är så att man ett ögonblick känner sig förflyttad till Cancale för länge sedan, då när man fick dem för en franc styck direkt i hamnen, där båtarna låg och vred sig på ebbstranden.

På Ica!

Glad påsk?

Förvånas en smula över att på långfredagen finna fullt av önskningar om Glad Påsk överallt från Facebook-flöden till annonskampanjer på stan.

För mig är "Glad Påsk" antingen någonting man önskar inför instundade påsk och fram till dess att den bryter ut, dvs på skärtorsdagen som alldeles bestämt är påskhelgens första dag. På just skärtorsdagen lyste dessa goda önskningar dock i hög grad med sin frånvaro.

Eller så är det en kristlig önskan med lite jubel inmängt över uppstråndelsens under, i så fall uttalat på påskdagen eller tidigast på påsknatten.

Men just långfredagen är väl inte ens i detta sekulariserade och avtraditionaliserade land särskilt glad?

(OBS att jag inte är arg, bitter, missnöjd eller kritisk, inte ens särskilt grinig, bara lite förvånad över tanken att glädjen slår till just på långfredagen).


Edit på påskdagen:
GLAD PÅSK på er alla!

Liten lära om logiska slutsatser

Debattör 1 skriver en artikel om strukturell rasism i Sverige. Han beskriver sin egen erfarenhet av att den existerar och hur den verkat i hans liv. Omvärlden drar ett djupt andetag och tänker över saken.

Debattör  2 skriver en artikel om strukturell rasism i Sverige. Han förnekar att den existerar, eller åtminstone att den utgör ett problem som inte kan övervinnas genom egen hållning.

Omvärlden tar ett nytt djupt andetag, och förvirras.

How many white crows do you need to see, to know that all crows are not black?

Låt oss anta att båda debattörerna talar sanning om sina erfarenheter. Det vore förmätet och kränkande att förutsätta något annat.

Låt oss slutligen förutsätta att inte den ena apriori har mer rätt än den andra för att han är den han är, har den hållning han har, heter det han heter eller något liknande.

Då står vi med följande insikt:

Debattör 1 har påvisat att han (och andra han kan relatera till) har drabbats av en strukturell rasism i Sverige. 

Debattör 2 har påvisat att det inte drabbat honom.

Vi lämnar här åt läsaren att avgöra huruvida en sådan struktur existerar.

Trögt

Ja, det går trögt att skriva nu.
Vet inte riktigt varför.  Det är vintertröttheten förstås, den som alla känner av, och en så gott som alltid vacklande hälsa.

Men också den där tröskelhöjningen, att man vill att det skall vara så bra, lite som när man tappar bort vänner steg för steg för att man tror att det måste vara något speciellt för att man skall träffas, för att man förlorar förmågan att bara ses.

Ungefär så: att jag glömmer bort att det går att sätta sig och bara skriva.

Men vintertröttheten också, tröttheten på vintern och tröttheten av vintern.

Inte bättre blev det av insikten att vi får ställa in vår planerade påskutflykt till Ytterhogdal. För mycket snö och för mycket kyla där uppe för att det skulle bli njutbart. Visst är det genomförbart, men det skulle ju vara kul och trevligt och gärna lite vilsamt också.

Vi firar påsken här hemma och turistar kanske lite i stan. Nån som har några bra stockholmstips?


________________

Försöker pigga upp mig med en kompletterande bild från BP:

Favoriten - Dobos

Spretiga tankar senare i mars

Betraktandet av forna tiders fördomar med samtidens facit. Utan en tanke på framtidens domar. Dumt.

                                                      *  *  *

Vi har så moderna traditioner i det här landet.

                                                     *  *  *

Många verkar blanda ihop starka ledare och ledare med en stark ställning.

                                                     *  *  *

De här människorna som förutsätter att allt fungerar även om de slår sönder det

                                                     *  *  *

Nu snart åter blomningstid för de medelåldersmän (och en del deras kumpaner) som klagar över att Stockholm inte är ”en cykelvänlig stad”, men själva inte vill ha cykelvägar utan tävlingsbanor.

                                                     *  *  *

”Framväxten av en ny stark medelklass” är ofta ett gott tecken för demokratin i diktatoriska och outvecklade stater. 

I en mer mogen demokrati är det inte lika hoppfullt. Mycket vill gärna ha mer.

                                                     *  *  *

Problemet med många svenska debatter är en ingrodd ovilja att se att det kan ligga något i båda sidors ståndpunkter.

                                                     *  *  *

Att den katolska kyrkan lockar  många i dag är knappast förvånande, med dess dragning till hierarkier, till syndabekännelser, till utpekade auktorieter, dess betoning av form på bekostnad av innehåll och dess långa listor av ”du skall, du skall inte”..

Den enda stötestenen lär väl vara traditionsrikedomen, och möjligen det där med att den är så dålig på språk. jämfört med oss international swedes.

                                                     *  *  *

Mina misshälligheter med kyrkan börjar nog med att jag öht inte kan relatera till begreppet synd.

                                                     *  *  *

Ett val är verkligt bara om det finns alternativ som också är attraktiva. På detta kriterium stupar mycket av vår tids ”valfrihet”

                                                     *  *  *

De som behöver guider för hur man visar sig självständig.

                                                     *  *  *

___________________________________________________

Tidigare spretiga tankar
                    
Tidigare i mars * Februari  *  December 2  *  December 1  * 

November   *  Oktober  *  Juli  *   Maj

Var snäll mot de stackars katolikerna!

På morgonmötet på jobbet talas om att vi är för vårdslöst taskiga mot katoliker, och att vi måste vara mer hänsynsfulla mot dem. Inte slänga ur oss slarvigt vårdslösa kommentarer.

Personligen tycker jag snarast tvärtom, vad beträffar att ta särskild hänsyn.

Den katolska kyrkan, och därmed världens alla katoliker i den mån de ansluter sig till kyrkans dogmer, villsäga i den mån de betraktar sig som katoliker, tillåter sig att utfärda påbud om människors beteende och privatliv i kraft av sin tolkning av vad ett obevisat metafysiskt väsende – enligt deras antropomorfa uppfattning – har för synpunkter.

Man kan säga att det är var och en fritt att välja om man vill böja sig för detta.
Men för massor av människor är frågan inte så fri – de lever i beroendeställning till andra människor och till samhällsstrukturer som i just kyrkans och katolicismens namn stänger inne och ute människor.

Jag tycker att vi kryper för hela fenomenet. Det är så fint och tjusigt och traditionsrikt och...

Och dessutom så kul med påveval, nästan som en schlagertävling.

Typiskt för inställningen är formuleringen i ett nyhetsbrev att ”världen har fått en ny påve”.

Nej, så är det inte.

Katolska kyrkan har fått en ny påve. Vatikanstaten har fått en ny statschef. Men världen har inte fått en ny påve.

Vi skriver inte att världen har fått en ny ledare för Kinas kommunistparti, att världen har fått en ny chef för Apple eller ens (fast det närmar sig...) att världen har fått en ny president för Amerikas Förenta stater.
Men påven har världen fått, har ”vi” fått.

Man kan säga att detta är bara en slarvig och vårdslös formulering.

Just det. Det var ju sådana vi talade om på morgonmötet. Och som jag uppfattar det är denna avsevärt mer representativ för vår hållning till katolska kyrkan.

Det är också en smula missvisande att jämställa etnicitet och kön med religion, som gjordes i argumentationen för att vi skall vara försiktiga så att vi inte kränker våra katoliker.

De finns inte på samma plats på skalan.
Det finns ingen missionerande etnicitet, ingen påverkan att ansluta sig till ett visst kön,
ingen som predikar att en viss hårfärg har lösningen på världens alla gåtor.
Sådana faktorer blir du tilldelade i livets lotteri.

Religion finns däremot på samma plats på skalan som politisk tillhörighet: självklart skall den vara fri och ohotad, självklart får du välja vad du vill så länge du inte hotar andra. Men religionen och politiken innefattar ett val och därmed ett ansvar, som vi måste vara beredda att stå för. Det finns ingen frizon för att det ”handlar om tro”.

Religiös tro är livsåskådning – ett försanthållande.  Man kan inte säga att det är fritt för var och en att välja om man vill anpassa sig efter Kyrkans krav – och samtidigt frånkänna dem som gjort det ett ansvar.

Livsåskådningar har rätt till respekt. Människor har rätt att hysa dem.  Men inte på samma ovillkorliga sätt som de där andra, lotterna.

Du kan aldrig vara tvungen att utsätta någon annan för obehag på grund av vad du själv tror.

En förhoppningsvis klargörande jämförelse:  Själv har jag starka preferenser vad gäller den svenska klubbfotbollen.  Det är viktigt för mig.  Det är en del av vad som är jag. Kan jag kräva samma hänsyn därvidlag?

Från och med i dag kan jag begära att de olyckliga som håller på förortsklubbarna får ge fan i att häckla mig. Den hänsyn kan jag begära.

Däremot kan jag förstås – i likhet med katolska kyrkan – förkunna att de är förtappade.

Är vi överens om det?

__________________________

Eller annorlunda uttryckt: Alla människor har rätt till respekt och hänsyn.
Men inte för att de har en viss uppfattning.
Utan för att de är människor.