Gamla dikter, forts

Fortsätter att gräva i de gamla pappren efter den där försvunna texten. Ett lätt sisyfosartat arbete – jag var väldigt produktiv i mina unga år.

Själva grundsökandet är fortfarande lika resultatlöst.

Är det verkligen ingen som känner igen en text som börjar ”Vi älskar havet men som strand”…???  Det låter som om det har något med muminvärlden att göra, men säker är jag inte.

Under utgrävningarna hittar jag dock strövis en och annan annan text som är läsbar än i dag. Låt mig upprepa att jag inte talar om Den Stora Litteraturen här, men om lustfyllda – och någon gång smärtfyllda – hälsningar från en annan tid, som är både avlägsen och nära.

Som alla tider.

If we do these things in the greenwood

Om vi gör

Kom till mig med dina nötta ögon

kom till mig i öppna och slutna rum

låt oss inte förneka ögonblicket
if we do

om vi gör

kom till mig utan alla dikterna
om vi gör

kom till mig därför att du har lust

därför att du inte tvekar längre

därför att du inte vill välja

därför att du bryr dig om

om vi gör

kom till mig för att läsa på insidan

av mitt huvud och ditt

för att koppla ur mörkermätarna

och sluta brinna, ja,

och för att stjärnorna inte längre bränner dig  
                                                                              (1975?)

I dag skulle jag nog ha arbetat om slutet en smula, det finns en självmotsägelse där och en upprepning som är mera oskön än inskärpande. Men vad fan. Tiden finns.

Vädret och dess verkan förändras dock inte i grunden.

 Snön täcker våra sista dagar

 Spår i nysnö,

 sedan mera snö som täcker

 dessa spår

 Det blir inte mörkt eller ljust

 runt huset

 Bara ett flimrande, ett spårlöst

 där allting kryper närmare

 Där ute går alla vilse

 Snö täcker våra sista dagar

 All rörelse blir långsam,

 liksom tvekande 

 Men vinden lämnar dörren öppen                                                                             (74/75)

Även kärlekens villkor är sig omisskännligt lika. Inte minst förvirringen:

      din frånvaro är ensorts sår

      & jämför mig inte med mina misslyckanden

      & var snäll och trampa inte på min tunga

     ”I refuse to be forgiven for loving you”

      jag tänker inte säga

      att jag inte kan leva utan dig

      utan att jag kan

      leva

      med dig

      "frukta den dag då ett tåg

      inte betyder något för dig”

  

      & var snäll och följ med

      mina spårvagnar,

                               din

      frozen dream addict,

    orangely.                                                                                                                    (1975)

Tidens anarkistpoesi (och –poseri) satte uppenbarligen mera spår än vad jag mindes.

Inklusive (o)vanan att på vad som egentligen är klassiskt modernistmanér införliva andras goda formuleringar.  
Men en mer klassisk hållning dominerar:

  

     Nej med kärlek har detta ingenting att göra  

     Kärleken är ett milt och möjligt arbete,  ett

     stycke musik för två,  någonting att lära sig

     Detta är en besatthet, rädsla, skuggstråk ur

     det mörka, någonting mycket främmande

     Med kärlek har det mycket lite att göra

     Det förföljer mig med bilder, färger, oväntade

     sammanträffanden, reflexer av ett ansikte

     Det gömmer sig bakom dörrar, bakom hörn och

     pelare, bakom ord, himlar, speglar, vykort,

     glasväggar   Det kommer tillbaka överalltifrån

     Men har det egentligen någonting med kärlek att göra?

                   kärleksdikt omöjlig

sadly you cant chose

därför att jag inte längre behöver dig

kan jag stanna

du kommer att genomgå många förvandlingar

du kommer att ha något att säga

om fåglar

du kommer att driva som en dimma

och växa som ett träd

men du kommer inte att vara något i en dikt

av mig

eller någon annan med varmare händer

varje dag kan vi säga

att vi inte behöver varann

en dag kommer du att vakna

utan bilder

och när du ropar på mig

kommer jag att ge mig av                                                                                                         (troligen 1975)

Hmm. Jag tror att jag minns vem den där dikten var riktad till – i den utsträckning som dikter existerar i sinnevärlden.

Det är inte stolthet som minnet fyller mig med i första hand.

Utgrävningarna understryker också insikten att allt må vara politik, men att det var mycket annat som rörde sig i ens huvud då. Men visst är politiken i hög grad närvarande. Ofta problematiserad. Inte sällan som en brottning.

Ibland bara som ett blänk av självklar närvaro:

if you so wish

när alltför många gamla vänner

har samlats i gallerierna

för att ta livet av dig

när dina sånger slutgiltigt fastnar

i postrestante-luckorna

när pajkastningsscenerna

får alla att gråta

& alla atlantångarna

har brunnit upp

när det regnar på stureplan

& du har lämnat ut din sista hacka

till polarfararna

då är det dags

att förråda revolutionen

inte förr

Ibland som huvudfråga, men på snedden:

Om man kan vara poet och kommunist?

Om man kan vara människa och människa

Om man kan vara människa och poet

Om man kan vara kommunist och kommunist

Om man kan vara människa och kommunist

Om man kan vara poet och människa

Om man kan vara kommunist och poet

Om man kan vara poet och poet

Om man kan vara kommunist och människa

Kan man ställa sig utanför skeendet

Kan man gripa tag i sitt eget

och bära det till andra

Och bära andras, närma det till sitt eget

Vill vi överhuvudtaget mötas

Man kan förkasta det nödvändiga

Men knappast hindra det från att ske

Lägg märke till att frågetecken saknas utom i den allra första frågan. Lägg märke till hur Alexander Weiss tittar fram i bakgrunden. Lägg märke till att den världsvise 20-åringen avstår från att försöka besvara frågan, utan bara försöker belysa den.

Tidigare arkeologi.