Söndagsresan: Med Tvärbanan till monokulturen

Sedan flera år har vi som projekt att åka med regionens olika spårbundna färdmedel. Inget högtidligt och inget vetenskapligt men ett sätt att se lite andra delar av stan och röra sig i nya kvarter.

En promenad och kanske en fika vid ändhållplatsen och sedan tillbaka igen, med samma linje eller på andra vägar.  
Ibland inte så mycket promenad. I snöstorm i Hagsätra blev det inte långt, minns jag.

Påfallande ofta hittar man ett gångbart fik där banan tar slut

Vi har hittills avverkat tunnelbanans alla linjer samt Lidingöbanan och funicularen vid Nybohov (väl egentligen inte spårbunden, men som sagt är det inget vetenskapligt).

I dag var det dags för Tvärbanan.

Vid Alvik hade det lokala konditoriet ännu inte öppnat men vi slog oss ned på By George och tittade ut på förortsbussar och snö och byggkranarna vid den gamla tennishallen som numera är något helt annat, den som brann en gång och lockade J att gå hela vägen tillsammans med en kompis för att titta på förödelsen.

Vägen över Essingen och vattnen var mycket vacker i det gnistrande blå ljuset, det måste även en vinterhatare som jag medge. Och stadens syner dök upp i nya och ovana vinklar.
Och det är ju liksom just sånt som är meningen med resan.

Vägen mellan Liljeholmen och Gullmarsplan är mer bekant, även om jag aldrig hade hört talas om en plats som hette Linde innan jag åkte den sträckan första gången.

Andra sidan Gullmars har jag faktiskt bara åkt en enda gång förut och då var det sommar, och redan några år sedan, så mycket har hunnit hända. Det gamla industriområdet i södra Hammarbyhamnen är tämligen upp&nedvänt. 
Jag minns när vi var där och tittade efter ny bil i slutet av 80-talet, då stod det mesta av mellankrigstidens funkisfabriker kvar. Så inte riktigt längre.

Hammarby sjöstad är sedan något alldeles speciellt.

”Monokultur”, sade A-L och det fångar mycket av det:
Husen likadana allihop fast de försöker vara olika, de små krogarna och serveringarna som var så trendriktiga alldeles nyss – ungefär som en Dagens Nyheter – och alla människorna av samma sort.

Intressant men bedövande.

Men lunch fick vi och en promenad i den vackra kylan, längs med vattnet och inne bland husen.

Så färjan hem till vår egen ö, varifrån vi såg kråkorna stå på isen som måsar. Sedan en buss till Slussen där vi köpte palestinsk olivolja och boliviansk choklad på Emmaus, först en stund hejdade på gatan av en jovialisk herre som med visselpipa kommunicerade med några andra gentlemän som hackade is från det branta taket.

Det var Tvärbanan.

När våren närmar sig kanske vi vågar oss på Saltsjöbanan, om den inte är för farlig.