Vad vi skola tänka på

Jag är fast rotad i användandet av ordet skall, i stället för ska. Inte bara i skrift, där jag finner det naturligt, utan även ibland i tal, vid särskilda betoningar.

Jag hade en kollega en gång som sade att ”endast hundar ger skall” vilket jag tyckte var så tokigt att jag fortfarande minns det, decennier senare.
Dels förstås emedan det finns andra djur som ger skall – rävar och rådjur bland dem – dels och framför allt emedan det är ett sådant där vitsigt argument som verkar som en dräpande punkt för all diskussion, tills man tar sig före att granska dess sakinnehåll.
Och finner tomma intet.

Men på sistone har jag slagits av att jag – låt vara i min fulla rätt att känna och tycka vad jag vill – rör mig på en försåtligt glidande mark i min fasta konservatism.

För man behöver ju inte gå särskilt långt i tiden för att finna det stadium då ordet skall i många ställningar var den nya, lite vardagligare formen.
I alla pluralformer nämligen.
Hoppet från ”skola” till ”ska” är inte långt, betraktat i ett historiskt perspektiv.

Sådant kan man ta till sig och fundera över, när man värderar de nedbrytande och uppbyggande krafternas kamp i världen.

Låt vara att det mot slutet av pluralformernas utskrivande knappast var någon som använde dem i tal, medan vi som sagt fortfarande är några som faktiskt säger ”skall” när vi menar det.

Likväl.