I kyrkan, eller inte

Söndag.
Det var länge sedan jag var i kyrkan.

Naturligtvis är det så att jag inte vet varför jag överhuvudtaget någonsin går i kyrkan.
Jag kan absolut inte säga att jag har tron.
Långt därifrån.
Det är inte bara dedär bokstavliga svårbegripligheterna som de flesta moderna svenska präster bortser ifrån, med rimlig hänvisning till olika tidsåldrars värderingar och världsuppfattning.

Nej, det handlar även om de centrala dogmerna.
Man kan naturligtvis – om man nu inte är katolik – bortse från den obefläckade avelsen och kanske transsubstansiationen också, även om det senare är tveksamt; någonsorts symbolisk övergång måste man förstås omfatta (och det kunde även jag kanske göra).

Men när det kommer till treenigheten, eller tidens fullbordan i och med den yttersta domen och den därpå följande eviga saligheten respektive fördömelsen, då blir det svårare. Kristi gudomliga natur är likaledes en stötesten, delvis naturligtvis innesluten i frågan om treenigheten.

Och naturligtvis har jag samma svårigheter med teodicén som alla andra som tänkt över frågan, kristna eller inte.

Nej, det är inte trons gemenskap som jag söker i kyrkan.
Snarare ensamheten, lugnet, den stilla ron, mitt i det orgelbrusande.
Men i detta finns också en gemenskap, som är trolös och troslös – att sugas in i en traditionsfylld, rituell rörelse i tiden. En sorts meditativ rensning som inte har med syndabekännelser att göra – det är en annan dogm som bereder mig problem, själva ordet ”synd” saknar mening för mig – utan bara med att vara delaktig.
Tror jag.

Delaktig så som jag är det. Inte som en utifrånbetraktare, etnologiskt observerande mönster, utan som en både unik och utbytbar del bland människor.

Men: i fred.
Jag vill vila i min egen upplevelse.
Ensam med min ensamhet, ensam med mirakel och frånvaro av mirakel.
Om det som är något större nu är skapat av människornas tillsammankommande
eller innehåller något annat, något ytterligare, någonting icke redovisat, det må var och en om.
Men åt var och en där i kyrkan sitt.

Det också därför jag har så svårt för det där frimicklande omkramandet som vår församling har infört, i någonsorts dunkel strävan tillbaka till urkyrkan.
Den som vill nu önskar omfamna sina närmaste bänkgrannar, uppfylld av helig ande eller bara ljuv glädje, må göra det om hen är trygg i att de också vill och känner likadant. Men annars inte, tack.

För mig smakar det Maranata och Carola. Och ja, jag vet att apostlarna uppfylldes av helig ande och tungomålstalade dendär första pingsten.
Men det var, som sagt, i en annan tid. En tid av korsfästelser.




Om moderna psalmer, som ingen i församlingen kan sjunga, för ögonblicket ingenting.