Tekniktröttheten - finns den?

Ett morgonmöte på jobbet kom – bland annat – att handla om tekniktrötthet och om teknikutveckling som tröskel för olika grupper – till exempel äldre, handikappade, men också ”vanliga människor”,

Samtalet fortsatte efter mötet och rann ut i olika rännilar, och åtminstone jag har fortsatt att tänka över frågan, eller frågorna; och det var naturligtvis inget som inleddes med denna morgonmötesdiskussion, men den aktualiserade ämnet.

Min upplevelse är definitivt att utvecklingen accelererar, och att det blir allt svårare att följa med i den. Jag har normalt hört till gruppen early adopter när det gällt sådant som att skaffa mobiltelefon, hemdator – att inte tala om att använda internet.

Men på sistone har jag märkt att jag sackar efter.
Jag har en smartphone men jagar inte nya appar till den. Jag använder Facebook men mitt twitterkonto är outnyttjat. Jag känner mig blåst när det gäller olika tekniker för att koppla upp den bärbara datorn. Jag hoppar artiklarna om det senaste.
Och så vidare.

Ny teknik - nya krav
En synpunkt i morgonens diskussion var att ”ett kommunikationsmedel är ett kommunikationsmedel är ett kommunikationsmedel” och att det inte är någon skillnad (som jag fattade det) mellan nätet, telefonen och det direkta samtalet.

Men det är ju bara en del av frågan. Lika uppenbart som det är att den moderna tekniken underlättar kommunikation (eller åtminstone information...) i en vidare krets, lika tydligt är det att den också ställer nya krav.

Du skall för det första ha tillgång till maskinerna OCH till de olika system av abonnemang, betalning, konfigurering etc som de kräver – det börjar redan när du skall packa upp apparaten och skall hitta alla delar och placera dem på rätt plats och gärna memorera tillämpliga koder och lösenord.

Därpå skall du lära dig handhavandets grunder, troligen framskummade ur ett hav av tänkbara användningar i en manual som högst sannolikt är datoröversatt i två steg från japanskan.
Eller ännu sannolikare: framvaskade ur praxis med hjälp av trial and error.

Binär paradox
Först sedan vidtar dina egentliga egna val, bland de oändliga möjligheter som tekniken nu erbjuder dig.
Det paradoxala är att det gamla analoga urstadiet var binärt: antingen pratar du med din vis-a-vis, eller så gör du det inte.
I dag finns ett spektrum av möjliga tillstånd, som ibland liknas vid ett moln, Och vi vet ju hur moln kan förmörka skyn.

Är det någon som räknat hur många appar jag kan ladda ned till min telefon?
Det vill säga program av en typ som inte fanns för sådär fem år sedan till en typ av apparat som inte existerade för tio år sedan?
Som är en vidareutveckling av en sorts apparat som få människor ens hade sett, än mindre använt för 20 år sedan.

Och nej, det handlar absolut inte bara om nätet och dess möjligheter, med eller utan telefoner. Vardagen är full av datorer. En del i sig tämligen nya som mikrovågsugnen, espressobryggaren eller gps:en, andra med lite längre tid på nacken men fortfarande nya i mänsklighetens historia, som bilen eller tvättmaskinen. Brödrosten har fått en display. TV:n och dess tillbehör skall vi bara inte tala om.

Alla vill de programmeras, styras – och få informera. Alla erbjuder de val, möjligheter.
Och alla kan de bygga på vår trötthet – alldeles oberoende av om de också förenklar vår tillvaro.

Hemma och på jobbet
I arbetslivet likadant.
På vägen till arbetet denna dag kom jag just att tänka på skillnaden mellan min far och mig i vad som hänt; om han blickade tillbaka på 35 år i arbetslivet 1980, när han var lika gammal som jag är i dag, så är det förstås klart att han såg förändringar.

Telefonerandet hade förändrats, med automatiserade växlar och apparater på varje skrivbord. Skrivmaskinerna hade blivit elektriska, åtminstone många av dem, och stencilapparaterna var i stort sett ersatta av kopieringsapparater.
TV:ns genombrott i vardagslivet avspeglade sig i vissa delar av arbetslivet, men just han berördes, i likhet med de flesta, inte av det. Det var inget som revolutionerade. Och de förändringar som faktiskt hade ägt rum ifråga om arbetslivets organisation och innehåll var inte primärt teknikdrivna.

Om jag, å andra sidan, tittar bakåt, ser jag till att börja med en komplett datorrevolution: för 35 år sedan var det bara specialister som jobbade med datorer, och de gjorde det i stora system.
I dag är större delen av arbetslivet datoriserat. Och inte bara kontorsarbetet; ingen driver en bondgård utan datorstöd.

(när allt fungerar...)
De fasta telefonerna är i stort sett avskaffade, vi ringer från vad som i praktiken är en bärbar liten dator, där vi sekundsnabbt (när allt fungerar...) kan skaffa oss information som gjort alla uppslagsböcker obsoleta och starkt reducerat nyttan av sådana nyss så nyttiga egenskaper som allmänbildning, nutidsorientering och förmåga till huvudräkning.

Det gör att vi kan jobba på och från helt andra platser än för bara 15 år sedan. Skrivbordet är en funktionsarbetsplats, arbetsrummen upplöses i kontorslandskap, dokumenten delas blixtsnabbt, videokonferensen plockar in deltagare från andra städer eller andra kontinenter.
Arkiven sliter med frågan om digitala medier – och har under de 35 åren jobbat sig igenom ungefär fem generationer av sådana, som de arbetande under tiden har fått lära och avlära sig att använda.
Vem minns "floppy-disken" i dag? Vem minns när den var ny?

Varken min pappa eller jag var ju verksamma inom industrin, men blickar man in över fabriksstaketen ser man revolutionerade förändringar även där.

Vem blir svettig?
Strukturrationalisering var förvisso inget okänt begrepp för 35 år sedan, snarare ökänt, men takten har inte slagit av. Varvsindustri och bilindustri har följt teko i graven.
Men vad som här hänt inom den industri som faktiskt finns är lika omvälvande. Automatisering, robotisering – betingat även här av datoriseringen – har förändrat arbetets natur i stora sektorer.
Hur många arbetare går i dag hem skitiga eller ens svettiga? Ja, de finns, men titta bakåt?

Och det var några år sedan man hämtade lönen i kassan; senast jag upplevde det var just på 70-talet. I dag tar vi ut pengarna ur en maskin i väggen, om vi nu minns koden, innan vi går hem (och plockar fram den koden), och möts igen av våra maskiner.

Displayer, koder, manualer, inloggningar, lösenord, kopplingar, minneskort, sladdar, inställningar, knappar.

Och då har vi, märk väl, inte ens berört den lilla brasklappen "när allt fungerar...".