Några nya stenar till monumentet - Dom över död man

Så kom vi iväg, i snöstormen, att se filmen Dom över död man, Jan Troells porträtt av Torgny Segerstedt.

För det är vad det är – ett porträtt av titanen och hans kamp med demonerna, de jordiska som Schickelgruber och hans anhang och deras medlöpare på hemmaplan – och de inre, som en förlorad mors frånvarande närvaro och ett komplicerat erotiskt liv.

Det är mera relation och inte mycket redaktion, och av min farfar och alla de andra som gjorde den tidning där Segerstedt placerade sina ledare syns inte mycket, och ingen med namns nämnande.

Och det är till och med så att striden mot de yttre hoten på något vis förs mot bakgrund av konflikterna och komplikationerna på nära håll. 

Kanske var det så i verkligheten, jag vet för lite om det. De inblickar jag fick i tidningens liv under den tiden genom farfar var få och det är länge sedan.

Det är inget smickrande porträtt, tvärtom är konflikten mellan offentlig och privat moral en av filmens bärande dramatiska motorer. 

Men jag tycker ändå att den bidrar till att putsa monumentet Segerstedt. Det blir den ensamme kämpen och en bild av vad som drev honom, vad han bars av och vad han kämpade mot.

Det är inte Handelstidningen som stoppas av samlingsregeringens anpassning, drabbad av transportförbud och kvarstad, det är Segerstedt. 

Ensam står han, i sin ände av den forssmanska triangeln, och kämpar mot makterna – för några en Stålman, för andra en Don Quijote.

Det är jag lite skeptisk mot. Även om jag förstår den dramaturgiska tanken. Något måste lyftas fram, något skäras bort.  Men effekten blir som sagt några stenar till för monumentet.

Annars är jag imponerad.

Det är snyggt fotograferat helt i svartvitt – kanske en lite banal eftergift åt vår känsla av att fascismen och världskriget utspelades på den svartvita tiden men underbart välgjort.

Det är skickligt skådespel och i stort välbesatta roller ända ned i birollerna.

Och det är väldigt elegant berättat. Kanske kunde man ha önskat bort ett eller annat möte med det förflutnas gestalter, bara.

Att huvudpersonen bryter på danska var förvisso en smula irriterande; man vande sig, men jag hade nog föredragit en annan lösning.

Den grundläggande konflikten mellan vad man kan kalla Segerstedt-hållningen och Per Albin-hållningen görs rättvisa. 

Det finns annars en tendens i samtiden att utmåla samlingsregeringen som en samling ryggradslösa fegisar (för visst hade vi väl alla stått på den rätta sidan…?) men den fällan går inte Troell i.

Per Albins hållning är konsekvent, även om den leder till moraliska dilemman och fallgropar – precis som Segerstedts. 

Inte ens porträttet av Günther är riktigt så infamt som det kunde ha varit.

Bra där.

Ett litet miniporträtt av Ingrid Segerstedt Wiberg får man på köpet. Den korta dialogen om hennes övergång till GP osar autentiskt svavel. Hjörnes tidning var inget man gärna tog i bland Handelstidningens vänner.

Frid över dess minne.

Vederkvickta av gott historieberättande trotsade vi snöstormen och återvände hem.

______________________________________

Bilden i toppen av inlägget föreställer en av Torgny Segerstedts närmaste medarbetare och dennes yngsta barnbarn.