Därför tittar vi på Kalle på julafton

Men alltså. Den här föreställningen att Kalle Anka är ett barn-program på julafton.

Det är ju bara inte sant.  Riktigt små barn är sällan roade, och de lite större deltar ganska ofta mest för att de faktiskt också uppskattar ritualer och traditioner. Och för att en del inslag faktiskt är ganska roliga även när man har sett dem förut.

Men barnen släpar inte in en gran i huset heller och dekorerar den.

De bakar inte julkakor om inte någon först har satt degen åt dem. 

De köper sällan julnötter för fickpengarna och lägger i en skål, och jag har aldrig sett ett barn griljera en skinka.

Och barnen lyser påtagligt med sin frånvaro i animerade debatter i sociala medier om detaljer i programmets innehåll.

Jultraditioner är för vuxna. Det gäller även tittandet på Kalle och hans vänner.  

(Liksom för övrigt för traditionen att titta på Karl-Bertil Jonsson, en tradition som på ett märkligt sätt aldrig problematiseras. Möjligen av generationsskäl.)

Och så den kopplade föreställningen om att vi som såg programmet först var så ”svältfödda på tecknat” att vi därför älskade det.

Det var vi ju inte.

Det fanns naturligtvis ofattbart få barnprogram på TV, med dagens mått. Men saken var att hela TV-mediet var alldeles nytt, och den dominerande känslan var fascination över att det fanns. Och väl att märka, i den fascinationen tittade både barn och vuxna ofta på ”varandras program” i pur upphetsning över TV-tittandet.

Att det var få barnprogram jämfört med i dag gav oss ingen känsla av att vara svältfödda, tvärtom hade vi ju fått Andy Pandy och Humle och Dumle och andra nya bekanta,  som alldeles nyss inte hade funnits.

Och tecknad film, det såg man ju ofta på bio. Som förspel, som matinefilm, ibland som helaftonsfilm. Och inte sällan i andra sammanhang dessutom – när radhusföreningen ute i Gubbängen hade julfest stod alltid tecknad film för oss barn på programmet.

När TV-mediet blev varmt i kläderna ökade också mängden tecknat där. Kalle på julafton var inte alls denna den svältföddes hägring som så ofta hävdas i dag.

Nej, nyckeln till populariteten och etablerandet av en så fast tradition är säkert placeringen:

Kalle och de andra tog oss barn på ett nöjsamt vis förbi eftermiddagens svåra longör, när det ännu kändes oöverstigligt långt till dagens mål, julklappsutdelningen.

Nu fanns det någonting roligt att se fram emot, och inte blev det sämre av att de vuxna (säkert i flera hem än mitt) passade på att utfodra barnen med lite läsk och kakor när de nu satt stilla framför televisionsapparaten.

Den långa timmen mellan tre och fyra förvandlades från ett bottenläge i ökenvandringen mot julklappsmålet till en grönskande oas.

Där ligger i mina ögon nyckeln.