Maskeradbalen för tredje gången

Och så var vi och såg Maskeradbalen igen.

För tredje gången i höst för min del. Denna gång på självaste Kungliga Teatern, villsäga där den ursprungliga händelsen ägde rum, om än i en annan byggnad – man får kasta en blick mot Sofia Albertina på vägen in, så får man den rätta bilden.

Föreställningen hade gjort fyndigt bruk av kungligheten genom att låta Gustav sjunga några partier under upptrappningen till själva balen stående i den kungliga logen; ganska självklart när man väl kommit på det, men det är ju det man skall göra.

Kungen sjöngs av László Boldizsár, snabbinflugen från Budapest pga sjukdomsfall. Strålande mot den bakgrunden.  Han är uppenbarligen en agerande sångare, långt ifrån gamla tiders gå-fram-till-kanten-och-leverera-en-aria-typen (som jag iofs bara hört talas om, aldrig sett).

Ibland verkade han nästan för påhittig för resten av ensemblen, som han ju näppeligen hunnit repa med.

Överhuvudtaget var det väl agerat. Operan spelar stycket betydligt rakare och mer textnära än Folkoperans hackade men roliga uppsättning. De har uppenbarligen varit på väg in i att ”aktualisera” det, men hejdat sig i tid.  

Små irritationsmoment som att galgbacksscenen spelas med 1700-talsdräkter på en samtida bakgård dit man kommer med hiss får man leva med.

Emma Vetter som Amelia gör det bra, men sitter man och jämför med Paulina Pfeiffer som sjunger rollen – eller halva rollen – på Folkoperan så når hon förstås inte ända fram.

Däremot fungerar Anckarström/Renato utmärkt. På Operan hänger rollen ihop på ett sätt som den inte riktigt gör på Folkoperan, tycker jag. Särskilt och just genom sina kast mellan hållningar.

Det blir förstås betydligt mer av aria-applåd-aria-applåd-aria-applåd vid Gustaf Adolfs torg än på Hornsgatan, men det är väl så publiken vill ha det också. Och jag kan gott leva med det, så mycket mera som handlingen ändå förs vidare med mjuka vindlingar.

Sedan är det en annan sak att Balen riktigt saknar de stora toppnumren, de stycken som lättast fastnar är de körartade och ofta lite burleska – Ha ha ha… - det finns ett drag av vaudeville och operett här.

Recensenter och publik tycks i lika mån älska gestaltningen av pagen Oscar. Där är jag nog mera förtjust i Folkoperans version. Men kanske är det snarare rollens svävande genus de gillar än själva gestaltningen.  Som sagt, Folkoperans pojkflicka vinner där. Och nog kändes det som om hon tog innebörden mer på allvar, paradoxalt nog.

Men som helhet alltså en riktigt fin föreställning, en bra kväll.