Dikt en höstdag

Reducerad till en packåsna far jag vilse genom staden
utan ansvar för några av mina handlingar

I en värld där ingenting är beständigt – och fanns det
någonsin andra? – kan man måhända finna trygghet
i att samla hållare till gardinstänger
Jag vet inte,  jag är ändå inte där
jag är      Inte nu, inte just nu, inte på väg genom
vilsevarslens oplacerbara noder och höstregnen   Jag är
varken partikel eller våg   Och det är inget märkvärdigt
med det, Gud har alltid spelat tärning, resenärernas hemkomst
blir fördröjd, alltid fördröjd, och kanske är det bäst så
Om än regnet dämpar ekot i de blodigaste salarna

Det som blir kvar hejdas i sin rörelse   Tomma och fyllda kassar

trängs på golvet i alla rum, hyllorna står snett, lusten stelnar

och mörkret kryper ut ur tingen redan tidigt på eftermiddagen

Blommorna blir väldigt gamla sådana dagar, ekon grånar

ensamma på sina kammare    Barn återvänder tomhänta

från utflykterna,  dörrar står och slår, kranar gråter

Allt som då blir kvar är envist, påstridigt, tärande

Nedmonterade lampor, halvtomma påsar med kaktusjord,

hörselskador, halva spelplaner    Sånt skrämmer ingen

Jag vet mer om ensamheten nu   Men till vilken nytta?                  

                                                                                              (27.9)