Nytt möte med gammal bekant - 2

Naturligtvis är det ingen återkomst, ingen återupptäckt.

Lars Gustafssons lyrik har följt mig sedan jag en gång fann den, i den för lyrik mottagliga ålder som i många unga mäns liv följer (eller: brukade följa) närmast efter skälmromanerna (jfr "Nytt möte... 1")

Jag är ingen boksamlare i den meningen och kan inte gå ed på att jag har alla de gustafssonska samlingarna, men huvuddelen.

Några samlingsvolymer svarar för att helheten är någorlunda tillgodosedd.

De allra första har jag dock aldrig ägt annat än i den gröna pocketsamlingsvolymen, men det räckte för mig. Det var där det började.

En stunds bläddring i den boken - eller likaledes älskade Bröderna Wright... -  och jag är tillbaka i det där tidiga sjuttiotalet, särskilt vinterdagarna. Och plötsliga öppnade utsikter.

Häromdagen fick jag genom en klok väns förmedling den senaste samlingen, Elden och döttrarna, med den lockande och lite förvirrande undertiteln Valda och nya dikter.

För mig är alla dikterna nya, och det har kanske lite med den gustafssonska diktens särskilda kvalitet av öppnat fönster mot en annan utsikt att göra. I någon mening är hans dikter nya (för mig) varje gång.

Men mest beror det förstås på att den närmast föregående samlingen ”Om begagnandet av elden”, som den nya samlingen är en utbyggd variation av, ännu saknas i min – således ej kompletta – samling.

Vilket förhållande också ger en förklaring till bokens undertitel.

Jag är inte någon kritiker, utan bara en engagerad läsare, men låt mig ändå säga: de här dikterna gör mig glad, nästan lycklig.

Det är återigen den där känslan av att se, att bli inbjuden att se på nytt. 

Och även om en del av dikterna tar utgångspunkt i författarens livserfarenhet och ålder så finns där ett drag av återvändande till de tidiga årens förundrade blick på tillvaron.

Åtminstone när jag läser dem.

Varje dikt skapar världen. Och varje läsning skapar om den. Igen och igen.

Tack Anna, tack Lars, för boken!