Nytt möte med gammal bekant - 1

Återknyter med korta mellanrum kontakten med två gamla litterära valfrändskaper. 

Eller, nåja, i det ena fallet handlar det väl knappast om att återknyta, utan mer att fortsätta. Men återknytandet ligger här något på författarens sida. Det är den förträfflige, förarglige och så ofta klargörande kloke Hr Gustafsson, i dennes poetgestalt. Om detta mer i ett annat inlägg, se ovan.

Det första var en mer udda fågel i den bokliga vänkretsen, även om han en gång i världen sålde större upplagor än de flesta, vilket också var huvudvinkeln i den understreckare som påminde mig om Frank Heller, för det är honom det handlar om.

Filosofie doktorn Gunnar Serner, utblottad och utmattad på flykt från trassliga och delvis rent kriminella affärer, förvandlade sig till spänningsförfattaren Frank Heller och gjorde succé.

Själv fick jag korn på hans böcker genom ett TV-program faktiskt, någon gång i mitten av 60-talet när jag var i den mottagligaste åldern gjorde SVT ett program – kanske rentav en liten serie – om Heller, om jag minns rätt med små dramatiseringar ur böckerna och kanske även ur författarens liv.

Snabbt upptäckte jag att i föräldrahemmet fanns hela Storhertigen-serien, med vindlande äventyr kring det fiktiva furstendömet Minorca, med rafflande revolutioner, snirkliga Monitor-färder, svindlerier och kupper och all den exklusiva modernitet som 10- och 20-talen kunde uppvisa.

Jag saknade för övrigt något om Storhertigen-serien i den nämnda understreckaren.

I föräldrahemmets bokhylla fanns även Herr Collins affärer i London, på ungefär samma tema.  Men sedan fick jag vandra till biblioteket, där jag även blev bekant med den filosofiske Dr Zimmertür och många andra personager ur Hellers rika garnityr.  Det var bokslukartid och jag slukade.

Ett visst mått av allmänbildning följde nog med, för man var tvungen att söka sammanhang, men framför allt var det underhållande. Och lite lagom på distans, ett trivsamt system av kinesiska askar fyllda med tillbakablickande.

Serner/Heller svärmade för Förkrigseuropa och det gjorde jag med. En del av fascinationen för världskriget har nog även sina rötter där, dess roll som svanesång för den gamla tiden.  Jag läste även böcker om sådant, parallellt.

Långt senare hittade och köpte jag Hellers reseskildring från Schweiz, som också berett mig glädje och faktiskt någon  nytta. Ett land som Edsförbundet förändras ganska långsamt.

Bara härom året ramlade jag på Du dåre… och Den tusen och andra natten.  Fullkomligt läsbara än i dag, men man får liksom angripa dem med en omvänd kikare, med all deras tidstypiska klichéer och trångt småborgerligt eurocentriska världsbild. 

Den förstnämnda ger även en fascinerande bild av hur den självfallna vardags-antisemitismen kunde gestalta sig, i en värld som den såg ut innan Schickelgruber och hans anhang åtminstone för en tid hade omöjliggjort den i ”anständiga människors” ögon.

Därmed inte sagt att författaren själv fullt ut delade den synen. Då hade han knappast gjort den insiktsfulle doktor  Zimmertür till det han blev, sammansatt och insiktsfull så långt underhållningsromanens format medgav.

Politiskt var den värde doktorn och växelryttaren i bästa fall naiv. Det är en annan historia.