Igenom Tranströmer

Har nu, i min serie läsningar eller omläsningar av diverse klassiker, läst mig igenom Tranströmers samlade dikter, i den pocketupplaga som jag fick i julklapp av min arbetsgivare. 

För att utmana själen en smula läste jag den baklänges; även för att inte låsa läsningen genom att börja med de fyra första samlingarna som jag ägde sedan förr och läste ganska intensivt en period i början-mitten av 70-talet. 

 Å andra sidan blev ju de kvar till slutet, och fyller upp bilder när jag nu tittar bakåt-framåt mot läsupplevelsen. Det gör inget. De står sig väl, det mesta av dem. Mer än väl. 

Det är inget under att Tranströmer etablerade sig så snabbt. Den debuten måste ha varit bedövande, och på en gång inspiration och örfil för generationskollegerna. 

Samtidigt är det på detta längre avstånd möjligt att tydligare se sambanden bakåt och framåt. Det är mera 40-tal kvar i Tranströmers 50-talssamlingar än vad jag noterade vid ungdomens läsning. 

Om än på sapfisk strof är det några stycken i den första samlingen som kunde ha fogats in i ”Litania” utan att man hade reagerat nämnvärt. Och de långa dikter som avslutar den första samlingen har väl ibland varit hos Eliot och vänt innan de fick sin slutliga form. 

Jag är förvånad över hur få hänvisningar till Eliot det varit i kommentarerna. Låt vara att formaten lätt lurar en, så talar vi ändå om två diktare som vill skriva in Gud i dikten och i tiden, och kanske tvärtom också, och gör det med en högspänd omsorg om orden. Eliot var ju högaktuell i tiden kring Tranströmers debut. O mörker grå som Bockstensmannens kapprock! Och ön som svävar mörk i vattenröken Det råder stillhet som när radarn svänger sitt varv på varv i övergivenhet 

Det som fortfarande slår mig vid läsningen av dessa första samlingar, precist inräknade vart fjärde år, är hur osökta och självfallna de mångomtalade metaforerna är. 

De injagar ingen känsla av uppvisad briljans; de bara vidgar världen något. Eller ibland mycket: ”ett kilo vägde 700 gram, inte mer”. 

I andra änden av verket – och boken – är jag likaledes starkt berörd av Sorgegondolen. Den präglas åter av den lätthet med vilken det mystiska och det vardagliga knyts ihop, som såpbubblor i evigheten. Eller som haikudikter i en sen samling. Ett par trollsländor fasthakade i varann svirrade förbi 

De mellanliggande samlingarna berör inte lika mycket – nu. Kanske skall en senare omläsning ge annat resultat. Om det finns tid till sådant. Kanske inte. 

Men visst finns mycket även där, låt vara utspritt, liksom mer tankspritt. Östersjöar, en smula avvikande, en länk i kedjan av annan form, en skrovligare sten. Enstaka dikter, strofer, rader, ord. Och tillsammans ett helt. 

Tack för julklappen kära arbetsgivare!