Allt är mitt fel

Jag erkänner: det är mitt fel.
Det här med våren som dröjer.

Allt beror på en dragkamp mellan mig och Makterna.

Det är så att jag försöker hålla liv i en ros.
När vi sålde huset i Gubbängen tog jag sticklingar av klängrosorna, de på spaljén mot närmaste grannen, de skära som fyller julikvällarna med ljus och doft.

Jag har lyckats hålla liv i en av dem, men det är nätt och jämnt.
Tanken är förstås att den skall kunna sättas ut en gång, i jorden, och tåla vinter och allt.
Men i sin kruka, i denna sin späda barndom karar den inte det.

Å andra sidan klarar den inte riktigt inomhusklimatet heller.
Den får spinn.
Ett större syskon, halvmeterhög och hoppfull, dukade under under vintern
Men denna, den kvarvarande,  hämtade sig när den kom ut på balkongen under värmeperioden där i slutet av mars.

Det gillade inte Makterna.
De anser inte att det är meningen att jag skall ro det här projektet i land.
Nämligen.

Så de sände aprilvintern på oss.
Blåst, snö, nattfrost, elände. Tungt för människor och inget vidare för  späda rosor heller.
Avsikten är uppenbar.

Men tiden fortskrider, det blir obönhörligen lite lite varmare, lite mindre risk för frostnätter åtminstone i Stockholms innerstad, och jag har börjat sätta ut den igen, åtminstone dagtid, och det mår den synbarligen väl av.

Men Makterna är inte glada.
Och de har varit tappra i sin vägran att släppa till vår, det får man erkänna.

Allt för en enda stackars ros skull...

                                                       Rosen ifråga