Galenskaper. Och sådant.

Det pågår en debatt om språkgalenskaper i filmtitlar, med utgångspunkt i den bisarra översättningen av En kongelig affaere till A Royal Affair.

Villsäga, den pågår bland folk som bryr sig, språkintresserade, kulturfolk, gnälliga äldre herrar som undertecknad, och liknande. Bland dem som har makten är det mera tyst.

Huvudsakligen, tror jag, för att man saknar redskap att förstå problemet. Människor som tycker att engelska – eller knackig pidgin - låter fint och lyfter deras status har givetvis inget problem med att den används.

Men filmtitlarna är bara en liten del av problemet. De följer naturligt av en marknadsföringens stordrift, där man vräker ut samma kampanj över ett större geografiskt område. Då blir det billigast att hålla allt på samma språk, och det blir samtidspidgin, det där som många kallar ”engelska”.

Det grundläggande som har inträffat, en förändring som skett ganska nyligen, är hur denna pidginengelska har gått från att vara ett – stundom irriterande, stundom löjligt, undantagsvis motiverat – inslag i marknadsföringen, har övergått till att bli dess bärande språk.

Ibland till och med dess budskap - reklam är ju framför allt förmedling av känslor, inte information som man ibland fortfarande får höra - och det finns kampanjer där känslan mest tycks vara "vi är med, vi är på, vi pratar pidgin – köp av oss så får du del av det".

Men även i de fall där budskapet är mer sammansatt än så har engelskan på ganska kort tid tagit över helt, i alla fall i den stad vars horisont jag någorlunda väl kan överblicka.
Det heter sällan rea längre, det heter sale eller sales.
Nyligen kungjordes att HM skall kalla sin nya kedja ”& other stores”.
Varje tunnelbaneresa genom staden bjuder omedelbart på tiotals nya exempel.

Det slår nu igenom i hela kedjan. Från butikernas namn, över produkternas beteckningar till tilltalet i annonserna – allt framvärkt av människor med yrkesbeteckningar på samma språk, i kampanjer med amerikaniserade ”koncept”.

Det kan jag leva med.
Man kan leva med så mycket.

Svårare har jag att hantera insikten att de som driver det själva tycker att de är så mycket smartare, så mycket duktigare, så mycket bättre.

Och ännu svårare med insikten att så många av dem som köper, också köper detta: att den som inte längre kan formulera sig på svenska är beundransvärd och efterföljansvärd.
Smart.
På.
Att det är ett tecken på att denne någon vet.

För, och nu börjar det brännas, detta hänger ju också samman med den växande mördande auktoritetstron i samhället.
Så vanlig bland de unga som borde ha vett att revoltera: önskan att få veta vad som är rätt.
Som är det rätta.

Driften att kasta iväg alla alternativa tolkningar för att få höra av auktoriteten vad som är sant.
Ofta sammankopplad med den där åstundan att få göra som chefen säger, att få inordna sig på hierarkins stege.

Den kan man häpna över.
Men inte bortse ifrån.



Det finns ett annat spår också, det ”internationella”.
Det där med att ”utomlands”, där ”pratar man engelska”. Eller ”det heter så internationellt”. Det där som några av oss ibland sammanfattar som Danubefloden-tänkandet.

Det tar vi dock en annan gång.