En annan sång om då och nu, eller då och då

När jag gjort det där med sången om då och nu någorlunda klart, och kände mig åtminstone halvvägs nöjd kom jag på att det här har jag ju gjort en gång förut, nästan det här.

Men den gången vände jag mig till någon som inte vill ha sånger. Hon som i alla år försökt lära mig att inte sjunga mer.
Det är i alla fall en vacker sång (melodin denna gång lånad från Bob Dylan).
Jag är glad för varje dag som inte blir tyst.

Jag såg dig i himlen,
jag låg på en strand
Så jag sträcktes ut
men kvävdes av sand
Hur du kom till mig,
hur du försvann:
så ofta långt borta
Så nära ibland

Om hur vi möttes
Och hur det var då
Vi var så många
Och bara vi två

Jag såg dig en vinter
Med snö i Sköndal
Där klädde vi av oss
Skal efter skal
Men du blev så frusen
Du kände dig rädd
Och så kröp du undan
För att få vara klädd

Du gav mig vingar
Vi flög till Aten
Så kom vi till Delfi:
Sländor och sten
Svalor i Florens
En senare vår
Du är så mycket
Jag inte förstår

Lusten och plågan
i skuggor från förr
Kom tillbaka med vinden
och slet i din dörr
Du var så rädd
att jag skulle förstå
När jag kom för nära
så började du gå

Jag ser dig den våren
Då allt var förbi
Skrev sången om
Gamla Skansbron för dig
Jag tänkte på döden
Jag bar en skalpell
Ett blänk och det blöder
En vissnande kväll

Du kom för nära
Du brände dig visst
Jag tänker på dig nu
Och allt jag har mist
Hur blev du så ensam
Hur blev du så trött
Du som är det enda
Sanna jag mött

Gick du tillbaka
När var du hos mig?
Finns du i luften
När kände jag dig?
Tro inte jag kommer
Men du, stanna kvar
Så kan vi mötas
Sa du - men var?

Vi stod i en kyrka
Vi stod i ett brus
Jag bar ditt löfte
Du bar mitt ljus
Vi lovade något
Vi gick till varann
Vågor som vände
Och frågor som brann

En virvel av saknad
Har tänt vårt begär
Nu ligger vi nakna
Och frysande här
Men ändå tillsammans
Det är som det är
Och vågar du stanna
Så har jag dig kär