Sitter i Ytterhogdal och lyssnar på Peter Daltreys ”Tambourine Days”.
Peter Daltreys naturliga tillstånd var alltid tillbakablickande. Därför passar medelålderns sånger honom snarast bättre än ungdomens. I Diamonds everywhere skriver han att nostalgia is a disease of the heart - men fångar samtidigt den tidens känslor så exakt att inget egentligen finns att tillägga.
Fast helt och hållet med användning av just sina egna minnen (eller helt fiktiva, vad vet jag?) lyfter han upp bilden, känslan, upplevelsen av att vara ung under de där förvirrade, magiska, kalejdoskopiska (sic!), jobbiga vackra åren på slutet av 60-talet och början av 70-talet. Tiden då allting verkade vara närvarande överallt och samtidigt.
Jag tror och kommer intill oändlighetens slut att tro att det finns något särskilt där och då, som inte bara har att göra med det som just de åren var, och inte heller bara med det att vara ung i allmänhet, utan något som bara kan finnas för dem som faktiskt var unga just då.
Oss. Vi.
Peter Daltrey sätter inte ord på det. För allt är ensamt och eget.
Men han påminner oss om hur det kändes.
Hittar inte låten att lyssna till på nätet.
Köp skivan.
(men här är cd:ns titelmelodi, som går på ungefär samma tema, lite rörligare kanske, och bara nästan samma fånga-ögonblicket-som-aldrig-stannar):
Tambourine Days from Peter Daltrey on Vimeo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar