En sång om då och nu (till F)

Sittande på landet, drabbad av Peter Daltreys disease of the heart, tänkte jag plötsligt: det där kan jag ju också göra.
Det tog formen av erinringar under bilresan söderut.
Och minnet av en flicka jag kände - eller: inte kände - en gång, och den värld vi levde i då, hon och jag och de andra som var vårt vi.
Och resan fram och tillbaka till Hogdal blev en resa från nu till dit, från här till då och tillbaka.
Flera gånger fick jag stanna för att hinna kasta ned några ord.

And you can tell everybody, this is your song


Jag färdas ensam söderut
   i detta gröna land
Och minns hur vi förlorade,
   minns hur vi försvann
Som jag gör ibland
men ändå tänker jag klarast
på allt vi vann

Lillgamla vuxna lekande barn
Vi gick längs Hornsgatan, drog på en gran
Klanen i mörkret och kienholzka rum
Tillvaron ett enda mysterium
Alla får gråta,
  ingen är dum
Alla får älska,
  ingen är stum

Såg "Kärlekens språk" och vi skrattade skyggt
Åt vår uttänjda oskuld och de myter vi byggt
Vi såg Pink Floyd en vårtorsdagskväll
De himmelska körerna gjorde mig säll
Fast någon sa jag var
   för intellektuell
Jag drömde om någon
  som sa jag var snäll
En
Gång

Vi hade vingar men blev ändå kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra vingar, minns våra spår
Minns att jag sett dig
I så många år



Här far jag genom landet
   i metallicgrå ny bil
Jag möter nya minnen
   varenda bortkörd mil
Jag vänder upp i vind
Och ändå tänker jag klarast
På vår egen tid

Jag skrev ett brev till dig den sommaren
Ett brev jag redan en gång hade sänt
Mitt sällskap var poeter, ditt var en krans
Av sällsamma friare man knappt trodde fanns
När jag äntligen fångat dig
  Var du nån annanstans
Och jag stod kvar i tomrummet
  Med kopparödlans svans

Vi skissade en sagovärld i bokens marginal
Och lyssnade förstrött på katederns tal
Jag stack från skolan och for hem till dig
Du sa ”det kommer ordna sig”
Vi spelade pinack
  och allting var ok
Jag tänkte att jag
  nog skulle älska dig
Nån
Gång

Vi hade vingar men blev också kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra drömmar, minns våra sår
Men minns också att jag bar dig
Efter tjugofem år


(bridge)
De korta dagar som var våra år
De korta åren som var våra dar


Jag färdas ensam söderut
   i detta gröna land
Och minns hur vi förlorade,
   minns hur vi försvann
Som jag gör ibland
men ändå tänker jag klarast
på allt vi vann


Du slängde ut mig i en trappuppgång
Men jag visste något om en annan sång
Du for till Lappo och var hemma där
Och jag var ensam både där och här
Alltid förvirrad,
  nästan alltid kär
I någon annan,
  samma vem det är


Jag skrev i feber att du var min vän
Det är en feber som jag känner än
Jag satte texter till Peters musik
Men vi gick alla under i brist på publik
Jag blev inte berömd,
  inte ens rik
Bara en stamgäst
  där på Esters fik
Än
En gång

Vi hade vingar men blev ändå kvar
Det går en vind genom förflutna dar

Minns våra vingar, minns våra spår
Minns att jag sett dig
I tjugo nya år

Minns nu att tiden kommer och går
Minns att vi mött varann
I så många år

(här och där får man hjälpa sångaren lite med fraseringen, då några ord haltar och halkar.
För sakens skull.

På en och veterligen endast en punkt har jag tummat på sanningen. De som var där vet. Eller har glömt.)