Ha! Än har inte gamla Låtarna-bloggen givit upp.
I dag har jag publicerat en betraktelse över den förbisedde men fantastiske Harvey Andrews.
För de få som alls känner till honom förmodligen mest känd som mannen bakom Soldier och Hey Sandy, men med en betydligt digrare katalog.
Från bitskt satiriska slag mot thatcherismen som Targets till innerliga kärlekssånger som Friends of mine eller Gift of a brand new day - och den underbara överlämningen av livets stafettpinne till ett nu vuxet barn som är I´m here:
Vackert. Och inte så lite drabbande, när man är där jag är.
Men det finns flera skäl att blicka bistert mot framtiden. Ett är att de här människorna, som får en elak röst av Harvey i The way we lived then, är tillbaka i förarsätet:
Dystert. Då är det ändå skönt att kloka människor som Harvey Andrews finns och har skapat en skönhet med vars hjälp molnen åtminstone ett ögonblick kan skingras.
__________________________________
Och som jag skriver i kanten: Den här bloggen, GrinigGammalGubbe, handlar om vad jag tycker och tänker. Låtarna-bloggen visar vem jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar