Jag minns...

Var i går och såg den franska filmen Jag minns en sommar (Le Skylab). Till skillnad från bloggkollega Anne-Charlotte var jag och sällskapet ganska roade av den.

Ingen stor  eller verkligen minnesvärd historia kanske, och ibland saknade man en skämskudde när igennkännings&pinsamhets-faktorn blev lite väl hög, men absolut ett par väl tillbringade timmar.

Inte minst imponerade unga Lou Alvarez som berättelsens huvudperson och drivkraft (och regissörens alter ego), elvaåriga Albertine som tillsammans med sina något bohemiska föräldrar reser från Paris till den bretonska landsbygden för att fira farmors 67-årsdag med hela släkten.  

Och alla dess inbyggda konflikter.

Hennes storögda nyfikenhet och totala närvaro bär upp mycket av en film som ju tycks handla om att upptäcka och förstå världen – vilket som bekant inte är någon lätt uppgift.

En uppgift som å andra sidan förelades oss som åskådare var att försöka bena ut vem som egentligen var gift med vem och vem som var syskon och vem som var ingift och vilka barn som hörde till vilken familj.

Vi ägnade hela hempromenaden åt detta lilla pussel, och fick ändå ge upp på några av barnen. Troligen är detta fullt avsiktligt, då släkten tonar fram också som ett kollektivbegrepp, där de enskilda personernas positioner inte nödvändigtvis är viktiga i varje läge.

Den inramande nutidshistorien om den vuxna Albertines tågresa med familjen och hennes konfliktfyllda – ja, aggressiva – strävan efter att alla skall få sitta tillsammans fick vi dock  inte riktigt att foga sig till den övriga historien. Och jag undrar om någon annan får det heller.  

Inledningen, och egentligen hela dramaturgin, pekade mot att två tidsplan skulle ställas mot eller vid sidan av varandra och i bästa fall belysa varandra, men det var svårt att se. Liksom att begripa sig på den uttalade men oklara fårsymboliken som återkom under filmens inledande del.

Däremot var det intressant att påminnas om oron världen kände inför den hotande kraschen av rymdfarkosten Skylab. Många av oss som var med kan nog minnas det – fast vi hade glömt.

Tidsmarkörer var för det mesta fint inprickade; dock är tågluffaren i mig skeptisk till valet av järnvägsvagnar för det tåg som skulle ha rullat från Paris Montparnasse till Saint Malo sommaren 1979.  De kändes betydligt mer ålderstigna än de som ett antal gånger tog  mig samma eller ungefär samma väg betydligt tidigare under det decenniet.  Interiören var däremot underbart välbekant.

Vi minns ju somrar, vi också.