Några dikter om fåglar, och annat

Tranan flyger uppströms

Vi har aldrig förut sett den här

Hört den har vi många gånger gjort

Klagande rop utifrån myrarna,

en ensamhet som knappast tillhör tranan,

men vår inbillning, ett urtidsrop

om andra samband    Ingenting vi vet

Men denna flyger, ovigt majestätisk,

uppströms, upp mot stenhavet

Den har en riktning    Men inget ärende

En fågel har aldrig några budskap

- annat än vårens ankomst eller höstens,

men vi är nu djupt inne i sommaren

och vemodet i flykt och flyttning undflyr oss –

en fågel saknar budskap, tiotusen budskapslösa

sångare omger oss i skogen,

de sjunger för varandra, något annat, det

är lätt att glömma, de är inga meddelanden

om slutna samband, vi är inte signalister

Vi står nedanför   Vår värld tillhör inte fåglarna

En trana flyger uppströms

Det är dit den är på väg                                                                   23.6 för 22.6

Det är för långt avstånd

för att se vad det är för fågel

En sjöfågel    Kanske skraken,

i så fall hannen i kvardröjande

praktdräkt, kanske en knipa

För långt avstånd    Fast vattnet ändå

krymper både avstånd och tid

Det kan behövas

när träd ligger över stigarna

och till och med röken är osäker

om ritningen

De passerande ute på bron

vet inget om detta    De är vägfarande

De saknar ärende, de är redan

någon annanstans, de finns inte längre   Så mycket

som inte längre finns

Senare på sommaren

händer det att någon båt kör förbi

på väg mot spärrarna av sten och vatten

som förvandlar ön till icke-ö,

till något mitt emellan, något väntande

någonting som ännu inte finns

och redan inte längre finns   Vi bor här

på en icke-ö   Sådant är vårt tillstånd,

sådan är vår belägenhet i världen

På avstånd ser vi sjöfåglar

Men vi vet inget om dem                                                                        
                                                                                                                23.6

Dagar kan också rusa emot oss

med väldigt få fåglar

Också dem får man ta emot                      
                                                                                                                24.6

När vandrarna vänder hem med året

Och vågen ett ögonblick vilar

går det en kort stund att se mörkret

Snart nog är allting borta   Vinden

blåser härifrån    Snart är det dagarna

som är så korta     Snart är det vi

som blåser iväg, vi som är sommaren

som drog förbi   Men vi finns här än

Själva vår existens är en protest

mot intighetens vårdslösa triumfer

Mot tanken att det är för sent, att

varje handling bara är en gest

Också därför måste man fånga

dedär ögonblicken   De är inte många

Men de famnar allt, de innesluter

allt    Alltets epifani   Eller, så mycket enklare:

det finns ögonblick när också vi finns

Just då   När vandrarna vänder hem - 

Och vårt enda val är att följa dem                                                       26.6